Det är skönt att se hur Centern dalar i opinionsmätningarna och hur L fått nytt blod genom Johan Perssons raka liberalism. Det ska en jurist till för att få styrning på ett parti slank det ur mig – tills jag kom att tänka på Åsa Romson och Nooshi Dadgostar- oj,oj,oj…. Men så glädjer jag mig åt Jarl Hjalmarsson inom dåvarande Högern, en på många vis skicklig och rolig politiker.

Åter till Centerns svanesång. Förklaringen är enkel. Centern satsar i alla sammanhang – varje valaffisch – på Lööfs ansikte, trots att hon genom sitt trixande och gullande med sossarna blivit ett sänke i ögonen hos en bred del av folket. Inte minst på landsbygden är missnöjet stort och berättigat på grund av Lööfs svikliga stöd åt socialdemokratin.

När så Persson lagt om Liberalerna i toppen av sin organisation – tyvärr finns en stor del av de gamla predikanterna kvar ! – så faller C följaktligen som en sten, trots partiets alla pengar i sin stora kassa. Men lyckligtvis bränns annonsering på Lööfs självgoda ansikte. Denna självdestruktion roar mig mycket.

Om C trycks ned i botten är det bra. Nackdelen är antagligen att Lööf tvingar partiet att knyta fastare band med sossarna. Men för en framtida överlevnad tvingas kanske ett rejält stukat C att återvända till högersidan utrustad med en ny partiledare.

Perssons framgångar med L är förstås bra, men ändå något oroande. Om partiet räddar sig in i Riksdagen kommer som nämnts en flocka av de gamla vänsterliberalerna att än en gång ta plats. Alltså personer som är beredda att gå i döden för bidrag till alla – inte minst från SIDA. Och dessa människor – som tror att just de själva vunnit valet – är lika besvärliga som Lööf.

Torsten Sandström

Please follow and like us: