Jag såg tio minuter på Melodifestivalen igår – innan jag zappade vidare. Jag är motståndare till den kommersiella flims- och flamskultur som statstelevisionen tvingar mig att betala. Rader av kändisar som måste försörjas och gör det med glitter, flabb och affärsinriktad musik. Ändå måste jag skaffa mig information om den vattvälling SVT serverar framför den ”lägereld” teves chefer snackar om. Men jag tröttnar snabbt på soppan.
Det mest bekymmersamma återstår att tala om. Jag tänker på det jag i bloggar kallar kvoterings- eller minoritetssamhället. Än en gång vill jag framhålla att minoritetsskydd är varje demokratis kvalitetsmärke. Ett tydligt, men tämligen litet (vad sägs om 5-10%), utrymme måste alltid finnas.
Men vad såg jag under mina knappa tio minuter i går kväll? Jo, tre personer. Den ena var homosexuell, vilket nogsamt påpekades för tittarna (han hade ”kommit ut” sades det). Den andre representerade nationens klart överviktiga. Och den tredje var invandare. Alla tre må ha kvaliteter. Med deras roller var absolut ingen slump, utan noga planlagt genom statstelevisionens chefer. Följden är att majoritetssamhället pausar. Och så kvoteras det politiskt korrekta in.
Att det händer enstaka gånger är kanske okej. Men det är den systematiska kvoteringen jag vänder mig mot. Innebörden är att kulturen skärmas av å det kraftigaste. Och ersätts med statspropaganda. Allt i smyg, dvs utan varudeklaration om att minoritetstänk är på gång.
Att SVT:s chefer ens har mage att tala om samling vid lägerelden! De kan ta sina svartgrillade korvar och försöka få jobb på den fria marknaden! Lycka till!
Torsten Sandström
