Som bekant har debatten om genusvetenskap intensifierats på sistone. Det pågår i dagarna en häpnadsväckande diskussion om könens existens, dvs om det finns fler kön än kvinnans och mannens. Till och med det offentligt finansierade 1177.se har slutat att använda orden kvinna och man. För mig är detta samtal – eller kanske rättare sagt pajkastning – tämligen ointressant, låt vara att jag själv har en tydlig inställning till saken.
Om jag förstår saken rätt är orsaken till förvirringen de läror om genusteori, som en liten minoritet feminister sprider från landets universitet och högskolor. De backas upp av mäktiga politiker och byråkrater (exv Ojämställdhetsmyndigheten, se min tidigare blogg). För dem är könen sociala konstruktioner, dvs etiketter som samhället valt att sätta på befolkningen. Genusteoretikerna menar nämligen att individer med avvikande sexuell självuppfattning inte ges någon könsplats och alltså diskrimineras. Deras motivering är att sexualiteten är ett individuellt val. Och om bara etiketterna män resp kvinnor erbjuds så förtrycks personer som menar att de inte passar in i något av de två facken.
Jag kan inte acceptera ett sådant resonemang, som jag menar är gravt ovetenskaplig. Det rör sig nämligen om en sammanblandning av olika vetenskapliga kunskapsbegrepp. Även om det sker enligt den numera hyllade uppfattningen om gränsöverskridande kunskapsinhämtning – eller kanske just därför – blir resultatet snedvridet. Genusteorins framfart innebär enligt min mening att falska påståenden presenteras.
För naturvetaren är människans biologi avgörande. Och i biologins värld blir könen två. Enbart en kvinna kan fortplanta sig via en man så att barn alstras. Detta är en naturlag, som gäller oavsett individens sexuella preferenser. Att påstå något annat är nonsens. Förvisso visar vissa forskningsresultat att homosexualitet kanske syns i människans gener, men detta förändrar inte existensen av två biologiska kön.
Samhällsvetaren kan däremot notera att de sexuella preferenserna hos olika individer undantagsvis inte sammanfaller med biologins lagar. Men en sociolog, psykolog eller genusteoretiker saknar vetenskaplig grund för att forma ett tredje eller fjärde kön osv. Man kan givetvis konstatera missnöje hos individer, som så att säga känner att de inte får plats inom dualismen kvinna-man. Och man bör enligt min mening känna sympati med dessa individuella åsiktsyttringar. Men, som sagt, det finns ingen vetenskaplig grund att slå fast ytterligare ”kön” än kvinnans och mannens. Möjligtvis kan en tredje ”juridisk kategori” – till skillnad från de två ”biologiska” – införas för de medborgare som så önskar. Förslagsvis under beteckning ”annan självvald tillhörighet”.
Juristens roll påminner om samhällsvetarens. Inom rättskunskapen studeras den nationella rättsordningens inställning till frågan om kön. Men inte vad enskilda individer själva anser om saken, utan parlamentets och domstolarnas beslut. För juristen blir det viktigare att se till att personer med olika sexuella preferenser rättsligt sett behandlas lika av samhällets makthavare. Från juridikens regelhorisont kan faktiskt hur många juridiska kategorier ( eller sexuella preferenser) som helst regleras i nationell lagstiftning. Och människor kan tillåtas göra helt fria lagliga val – alltså fritt byta juridisk kategori. För mig får det gärna införas flera juridiska kategorier, men blanda inte samman dem med biologins två kön: kvinna och man!
Resonemang om kön som sociala konstruktioner är ett typexempel på en sammanblandning av skilda vetenskapers grunder. Det är ett trix från vissa samhällsvetare att kringgå – eller eliminera – biologins kunskapsgrund avseende kön. Genusteoretiker försöker helt enkelt blanda bort korten genom att säga att könet är individens val då det i själva verket är olika slags sexualitet som människan väljer. Det gäller alltså att skilja mellan biologi och juridiska kategorier.
Jag menar att genusteoretikernas framfart på svenska lärosäten är ovetenskaplig och i grunden farlig för forskningens och den högre utbildningen anseende och framtid. I botten rör det sig om bristande insikter i det som kallas kunskapsteori, dvs vad en forskare över huvud taget kan uttala sig om på vetenskaplig grund.
Därför bör rektorerna för landet fyra stor universitet tillsätta en vetenskaplig kommission för att utreda ”genusteorins” framtid vid svenska universitet. Ämnet verkar idag påminna religionskunskap, dvs studier av individers trosuppfattningar. I praktiken tycks det vara fråga om att bygga teorier om olika könsroller samt mer direkt om individernas sexuella val. Den politiska idén om att förbjuda orden ”man” och ”kvinna” är direkt kunskapsfientlig och dessutom kulturellt historielös. Det mesta av feministernas sk teorier är för övrigt redan idag en arbetsuppgifter för sociologer och psykologer, varför utrymmet för genus som ett separat studieobjekt knappast är vetenskapligt befogat.
Torsten Sandström
