Förr kallades skolbarn – oftast pojkar – som avvek från vanliga normer om ordning och uppförande i skolan för slynglar eller satungar. De åthutades, placerades i skamvrån och till och med luggades eller fick örfilar. I de flesta fall bättrade killarna sig. Andra fortsatte med mindre eller större kriminalitet. Jag talar inte om något idealsamhälle. Ibland gällde alltför hårda tag. Men odygdspåsarna fick klara besked om vad som var fel. Och tydliga instruktioner om att det främst var upp till dem själva att rätta in sig i ledet.
Jag skriver detta efter att ha hört hur det går till i en grundskola i en av storstockholms kranskommuner. Nu utrustas killarna ifråga med intyg på att de lider av ADHD eller annan bokstavsdiagnos. Så fort de ställer till med något trassel så säger de högt ”jag har ADH” för att avvärja ett kritiskt samtal. De får tid hos särskilda lärare. Och går före i matkön (åtminstone i den skola jag talar om). Diagnosen ger dem alltså en form av tolkningsföreträde.
Vi har nu alltså möjlighet att jämföra hur avvikande ordningsstörare behandlades igår och idag. Den unga person som förr kritiserades för sin oförmåga till anpassning får idag en diagnosstämpel, som låter dem åka i en gräddfil i skolan. I slutändan kanske resultaten blir ungefär desamma för vildbattingen ifråga från igår och idag. Några bättrar sig. Men alltfler än förr blir antagligen idag kvar i utanförskap.
Varför har det blivit så här? Om ansvariga kort ska pekas ut så är det landets politiker, pedagoger och läkare med inriktning mot psykiatri. Alltså politiker som tycker allt kravställande är något auktoritärt. Och pedagoger som på synnerligen lösa vetenskapliga grunder menar att ordning, betyg och krav på kunskaper inte är något att eftersträva. I stället beskrivs frihet, självstudier och ständig förståelse som pedagogikens mirakelkur. Och så slutligen läkarna, som genom kvasivetenskapligr hitte-på-diagnoser lägger pannorna i djupa veck och skriver ut läkarintyg som vilar på lösan sand.
Jag har i många blockar kritiserat bristen på krav i kombination med en diffus vetenskaplig idébildning. Jag menar att vi här ser en viktig förklaring till dagens svenska skolkris. Och i förlängningen kanske också till en eskalerande ungdomskriminalitet – även om det här tillkommer en viktig ingrediens: brist på integration av invandrarnas familjer.
Orsaken till min kritik bottnar inte någon vurm för ”lag och ordning” eller en naiv tro att skolan förr var idealisk för fostran av unga och inlärning av kunskaper. Allt var naturligtvis inte bättre förr. Så mitt intresse bottnar inte i någon dogmatisk konservatism. Tvärtom tror jag att min kritik bygger på något allmängiltigt och alltså tämligen tidlöst: en öppen diskussion om hur skolproblem under historien ibland har lösts på ett förnuftigt vis och med höga krav på vetenskaplig evidens. Innan reformer genomförts har lösningarna granskas kritisk, så att det bästa från förr blir kvar och endast det absolut mest trovärdiga förnyelsekraven sätts på plats.
Jag menar att merparten av landets politiker, pedagoger och själsläkare har agerat naivt och oförnuftigt. Allt talar för att de visat god vilja. Men ändå har de konsekvent valt lösningar som är oförnuftiga. Jag tror att många av dem agerat på grund av politisk ovilja mot gammal beprövad erfarenhet. Det nya och inställsamma har drivit på. Framför allt har deras naivitet och humana godtrogenhet lett till en rädsla för krav av nästan alla slag, såsom ordning, tillrättavisningar och betyg. De har besjälats av en naiv vänsterinriktad tro på att avvikarnas beteenden – genom en uppsjö av själsliga diagnosetiketter och allmänt tillmötesgående (dvs kravlöshet) – ska omvandlas till skötsamma unga män. Det är kanske rörande, men faktiskt mycket allvarligt feltänkt. Vi ser nämligen redan hur alltför många människor slutar att anstränga sig för sin egen försörjning. Krav riktas på bidrag från samhället. Sammantaget pekar detta på ett stort svensk dilemma.
Enligt min mening är det som sker i dagens Sverige ett gigantiskt socialt experiment, där riskerna och skadeverkningarna klart överstiger eventuella positiva resultat. Det rör sig om ett farligt hasardspel där riskerna är stora att flera generationer av bångstyriga unga människor – framför allt pojkar – kommer att bli förlorarna. Därför tror jag att historiens dom kommer att bli hård över Sverige. Domen kommer inte att hjälpa de drabbade. Och tyvärr kommer inte heller ansvar att utkrävas av de ansvariga.
Torsten Sandström
