Raserandet av eliternas maktställning under ståndssamhället blev
grunden för den moderna svenska staten. Kung, adel, prästerskap och skrån förvandlades
till skuggor från det förflutna. I stället äntrade ett samhälle byggt på fria
avtalsparter scenen, ett ”öppet samhälle” där fria individer konkurrerade eller
samverkade. Men flera gemenskaper blev ändå kvar i byar och storfamiljer – och
nya organisationer växte fram kring fabrikernas arbetare, fria kyrkor,
nykterhetsföreningar, borgarsällskap osv.
Många starka kollektiv fanns alltså kvar i det nya industrisamhälle som
växte fram.
Det är inte någon nyhet att kollektivens inflytande över
människorna däremot stegvis har minskat i Sverige under den senaste femtioårsperioden.
Se bara på nedgången rörande byalag, kyrkor, fackliga föreningar, scoutrörelser
och en lång rad andra organisationer. Till bilden hör en tilltagande
familjesplittring i form av ökat antal skilsmässor. Följden har blivit att den
enskilda individen numera har hamnat i centrum. Idag gäller verkligen den gamla
drömmen om att bli sin egen lyckas smed. Även om den äldre generationen har
svårt att hänga med så odlar många inom den yngre friskt det egna jaget. Och curlande
föräldrar hjälper förstås till att bygga nya små egon. Det gäller att tro på
sig själv och ta för sig. Utvecklingen syns så tydligt i vardagen att vi
knappast lägger märke till den. Men vi ser en klar inriktning på karriär, bygga
cv, lägga ut egna bilder på Facebook osv. Vi ser det också i framväxten av ett
ursinnigt tävlingssamhälle. Det tävlas om allt – stort och smått, möjligt och
omöjligt – och priser delas ut till
segrande individ. I en jättelik spiralrörelse klättrar flockar av individer som
är sugna på att komma upp sig.
Vid universiteten har det blivit en riktig sjuka.
Karriärplanering kallas det, något av den nya tidens scoutrörelse där det
gäller att samla på märken som tyder på framgång. Allt som pekar uppåt ska
dokumenteras. Till och med den åtrådda slutpunkten förbereds – dvs inträdet i
en kunglig akademi – genom att den unge klättraren kan anmäla sitt inträde i ”Sveriges
unga akademi”. På färden uppåt gäller det att spela korten rätt. Att odla
nyttiga kontakter. Att behandla överordnade med respekt (även om dom är
skitstövlar). Att ständigt göra politiskt korrekta val, dvs satsa på sk
gränsöverskridande forskning, låtsas delta i sk forskarlag, syssla med sk
kritisk teori mm. Det finns manualer och rådgivare som hjälper till att finna
nästa nivå på karriärstegen.
En och annan läsare har redan surnat till och muttrar att
det väl är bra att ungdomar lägger manken till. Ja, ambition är något mycket gott.
Men det finns också skuggsidor med en överdriven inriktning på egen framgång.
Man brukar säga att det öppnar för egoism. Och i ett samhällsperspektiv är en
stor dos av gemenskapsbyggande nödvändigt, något som det inte är lämpligt att konsekvent
vältra över på andra. En annan nackdel med karriärism är att den lockar till
kortsiktiga satsningar, som för stunden ger framgång för individen ifråga. Varje
samhälle främjas i regel av långsiktighet och stabilitet, dvs en form av ansvarstagande
för andra och den verksamhet där man är sysselsatt. Ytterligare en avigsida är att
flertalet samhällsmedlemmar faktiskt inte bygger sina egon, utan har fullt upp
med att få ekonomi och arbete att rulla för dagen. Följden blir en ökande polarisering,
mellan en klättrande elit och vanligt folk. Alltså en form av nytt klassamhälle.
Men det allvarligaste problemet med svaga kollektiv är att statens
makt ökar. Den svenska staten har sedan Gustav Vasas dagar expanderat. Idag är den
en koloss, närmast en hydra. Här blandas goda funktioner (bidrag, utbildning,
hälsovård, försvar och följaktligen beskattning) med dåliga som tar sikte på
att kontrollera och styra just de enskilda individernas vardag. Det finns minst
femtio statliga myndigheter som bara existerar för att staten vill invagga
medborgarna i säkerhet. Statens goda vilja blir ett skådespel, som påminner om
äldre tiders långa och pompösa processioner.
Men absolut farligast för individer utan bas i starka kollektiv
är statens produktion av idéer och värderingar. Då gemenskaper brister ges
staten ett guldläge, som det numera heter. Den allseende och allvetande staten
skriver lagar om nästan allt. Offentligt styrda media ger oss pekpinnar. Och det
finns knappast något politikområde som saknar en ”värdegrund”. I
individualismens samhälle riskerar du och jag att bli marionetter i statens
hand. Vidare riskerar den rådande samhällsformen att cementeras genom att allt
färre individer vill eller vågar protestera. Det öppna samhället och åsiktsfriheten
hotas med andra ord i en nation med en stark statsmakt och svaga
kollektiv.
I ett idealt statsskick är det tänkt att medierna, framför
allt pressen, ska vara en spärr mot statliga övertramp. Några svenska skribenter
kritiserar med besked. Men alltför många – den breda majoriteten – av
journalisterna är fångna i statens finmaskiga nät av politisk välvilja, kontroll
och fördömanden. Följden blir att de med liv och lust de facto deltar i statens
produktion av strömlinjeformade individer. En närmast Orwellsk bild tonar
fram.
Torsten Sandström
2018-03-16
