Svenska politiker talar som bekant om nationen som ett föredöme för andra länder. Allmänt sett är det förstås tomt skryt, mest avsedd till de egna väljarna i syfte att än en gång vinna deras röster.
Jag skriver detta mot bakgrund av det svenska rättssamhällets stora problem med att reda ut mordet på statsminister Palme. Nu har det passerat 34 år och dådet är fortfarande inte uppklarat. Ett stort svensk drama i flera repriser. Utredningsapparaten lär ha kostat omkring 600 miljoner kronor – alla pengar alltså utan resultat. Utredningstiden är kantad med små och större rättsskandaler av olika slag.
Mest problematisk är att S-partiet inte lyckats hålla fingrarna från utredningen. Politik och rättssystem har flutit samman, något som redan Vilhelm Moberg gisslat. Genom att se till att politikernas favoritpolismästare, Holmér, initialt tillåtits ta hand om utredningen har en långvarig politisering av utredningen inletts. Senare har justitieminister Anna-Greta Leijon, tillsammans med andra S-politiska privatspanare i stil med Ebbe Carlsson, också ryckt i spakarna så att en förnuftig linje gjorts omöjlig. Det har gällt att hitta en politisk korrekt gärningsman. Först en kurd, senare en alkoholist eller kanske sydafrikanska säkerhetstjänsten osv.
Och så riktas nu fokus mot en person som varit död i tjugo år! Nu inga hårda fakta i form av vapen, DNA, vittnen, erkännanden od, utan enbart en kedja av vanskliga antaganden och indicier. Den centrala frågan om hur den utpekade lyckats stöta samman med Palme på Sveavägen och fyra av pistolskott framstår som fullkomligt oklar? Är det slumpen? Eller någon sammansvärjning? Någon medansvarig har inte pekats ut och samverkan förklaras av åklagaren igår för övrigt som osannolik. Detta trots den utpekades militära bakgrund samt att behovet av samordnat handlande förefaller nödvändigt vid ett mord på en person som spontant valt att gå på bio en kväll. Luckorna i åklagarens indiciekedja är häpnadsväckande.
Skeendet illustrerar ett annat allvarligt problem inom det svenska rättsväsendet: medialiseringen. Jag har tidigare bloggat om denna fråga med anledning av åklagarnas utredning av ett dödande skott mot en kille med Downs syndrom. Där har åklagare och senare domare agerat i symbios med nyhetsmedierna och pratat vitt och brett. Samma problem har vi nu mött under lång tid med palmeåklagaren Petersson, som sensationsladdat flaggat för att han inför sommaren ska avslöja sitt beslut i åtalsfrågan. Och så igår håller åklagaren en medial show som slutar i ett magplask. Inget åtal, den utpekade är avliden.
En sann rättsstat måste vara öppen för att politiska brott kan ske i samverkan. Så tycks fallet vara bakom morden på bröderna Kennedy. Men för det storsvenska S-partiet är själva tanken omöjlig. Jag har som framgått svårt att tro att en ensling klarat av ett statsministermord på öppen gata efter att Palme spontant gått på bio. Det tycks krävas ett nätverk för samordning och beväpning. Och Palme-hatande poliser och militärer har otvivelaktigt funnits. Men för storvulna sverigekramare är själva tanken om en sammansvärjning tabu. Och efter denna pipa dansar följaktligen vissa delar att rättsapparaten.
Det svenska misslyckandet har igår lett fram till en form av populistisk justis. En person, som själv är död, utpekas som mördare på svaga grunder. Och så läggs utredningen ned. Alltså offentliggörs en person, som inte kan försvara sig, som gärningsman inför rullande tevekameror och får i egenskap av länge död beträda schavotten. Det är spöklikt. Men tyvärr en korrekt bild av att brister finns i den svenska rättsstaten.
Det övergripande svenska problemet är – som jag s er det – en politisering av det statliga rättsväsendet. Det syns framför allt i rader av S-sympatisörer på strategiska poster inom polis, åklagarväsende och faktiskt även på flera håll inom domstolarna. Genom tillsättningsmakten har lojala tjänstemän getts möjlighet att – på nära håll eller på distans – styra rättstillämpningen. Den allvarliga följden har blivit att mer kompetenta och oberoende jurister/poliser har förbigåtts vid tillsättning av tjänster. Alltså har makt getts åt personer som inte tillhör de juridiskt vassaste knivarna i rättens system. Under dessa förutsättningar är det förklarligt att nävar med politiskt grus fått rättsmaskineriet att slira.
Vi har på en dramatisk teaterscen sett hur Lång dags färd mot natt gått över i Dödsdansen.
Torsten Sandström
2020-06-11
