Få länder utanför kommunismens länder har en så bred flora av statliga myndigheter som Sverige. Få länder är så genompolitiserade som vår nation. Politikerna vill få oss att tro att deras närvaro och raderna av byråkrater fungerar så att många nationella problem kontrolleras och elimineras. Det är det officiella budskapet. Till detta hör spridande av myten om att svensk statsförvaltning är effektiv jämförd med andra nationer. Så är det i de politiska slagordens land.

Det intressanta med coronakrisen är hur den svenska offentliga sagoberättelsen visat sig osann. Lyckans land har gått i kras. Skrönan om en fungerande byråkrati framstår just som en sägen, dvs något som ska dölja storskalig inkompetens och ineffektivitet.

Jag menar att det finns en rad samverkande förklaringar till det svenska eländet. På ett övergripande plan rör det sig om dysfunktioner i ett genompolitiserat samhälle. Det är en följd av en mångårig strävan hos S-partiet att sätta sina egna kollektiva organisationer – politiska, fackliga och byråkratiska – som beslutsfattare över samhällsapparaten. Den självklara följden har blivit att människor med svag sakkompetens har satts att hantera viktiga uppgifter. Och genom sitt mandat och sin formella närvaro har politikerna trängt undan olika krafter inom civilsamhället som varit bättre motiverade och lämpade att hantera olika uppgifter i sin närhet.

En annan förklaring rör en accelererande kompetensbrist hos S-partiet. I början av 1900-talet rekryterade partiet ledare med starkt engagemang och drivkraft för reformer av praktiskt näraliggande natur och därför tämligen hanterbart slag. I partiets övre led fanns då också personer med hög utbildning. Resultatet blev de stora reformer som Sverige såg under två-tre decennier sedan 1930-talet. Det var partiets guldår. Och reformerna var påtagliga för gemene man. Skatterna höjdes visserligen, men välfärden var också kännbar.

Under 1960-talet var festen för S-partiet över. Inte bara så att centrala reformer fullbordats och skattetrycket närmat sig maximum. Den nya generationen av S-politiker saknade nämligen de första ledarnas praktiska driv. Partiet kom nu att styras av personer som gjort karriär inom rörelsen och som saknade den verklighetsförankring och den drivkraft som kännetecknat de första decenniernas toppar. Med få undantag äntrades S-skutan av matroser från ungdomsförbunden, fackföreningarna och andra delar av S-komplexet. Det var sällan folk med utbildning eller lysande fackkompetens. Det var just fråga om klättrare på väg upp inom S-partiets kollektiva rörelse.

Bristen på saklig kompetens kom att ersättas med ett omfattande politiskt illusionsmakeri. Olof Palmes tal om Medbestämmande lagen ”som den största reformer sedan den allmänna rösträtten” blixtbelyser vad det var fråga om. Kaskader av ord och visioner om Sverige som välfärdens centrum på jordklotet. Hand i hand med detta ordmakeri gick storskaliga satsningar på globala projekt. Och lika påtagliga var en intensivare utbyggnad av de stora statliga myndighetskomplex, som idag är på plats i landet, ve och fasa. Drömmen var att hundratals ämbetsverk och myndigheter skulle styra medborgarnas liv från vaggan till graven – från förskolan till begravningsavgiften. Till bilden hörde att trogna partigängare i allmänhet placerades i toppen på de nya byråkratierna. Det vill säga personer utan fackkompetens, men fullärda av S-partiets officiella ideologi och väl tränade i konsten att liksom Olof Palme i ord – men inte i praktik – försöka styra Sverige med kaskader av politik.

Jag menar att min beskrivning väl förklarar det svenska misslyckandet under coronakrisen. Virusets händelseförlopp är ett stort nederlag för Sverige, jämfört med utlandet och även med de stora ord som lämnat politikernas munnar. Men nederlaget var – som framgått – också förutsebart, med tanke på den storslagna politisering – och brist på saklig kompetens – som präglat S-partiet sedan 1960-talet.

Min analys borde leda till slutsatsen att det är kört för S-partiet på sikt. Jag tror i och för sig att det kommer att bli så. Men det finns ett temporärt hinder av ideologiskt slag. Nästan alla svenskar har under sin livstid blivit insvepta i S-partiets skurar av ord om trygghet och solidaritet samt påståenden om de stora byråkratiernas effektivitet. Denna uppvisning i svensk propaganda faller inte omedelbart till marken. Det dröjer innan folk inser att de svenska kejsarna är nakna. Mediernas fokus på försvar för den politiska makten – och satsningen på proppa åsiktskorridoren full med PK-budskap – fördröjer också nödvändiga satsningar på en reformering av det svenska samhället.

Måhända är jag naiv, men jag tror faktiskt att landet på sikt kommer att få se en nedskärning av de ineffektiva byråkratierna inom stat och landsting. Jag tror också att Sverige kommer att få se en helt ny politik rörande bostäder, vård, skola, kriminalitet, försvar mm. Ett mindre politiserande och ordvrängande Sverige syns enligt min mening på andra sidan tunneln. Där riktas fokus på lösningar som baseras på kompetens och resultat. Förnuftet tar till sist ut sin rätt. Sanna mina ord!

Torsten Sandström

2020-05-30

Please follow and like us: