Såväl försäljning som köp av knark är straffbart. Jag tror att det är rätt. Men polisen ser allvarligare på de som säljer narkotika. Det är nog också bra. I praktiken är såväl köpare som säljare beroende av droger och i många fall illa ute vad gäller hälsa och ekonomi. Men vad hjälper det att tycka synd om dem då det gäller att stoppa en livsfarlig och onödig verksamhet. Det krävs kanske hårdare bud.
Jag skriver detta med anledning av att polisen rapporterar till medierna att alltfler unga kvinnor nu säljer sex. Detta är som bekant lagligt. Förklaringen är här Den svenska modellen. Enligt statlig feministisk teori är nämligen den köpande mannen en förtryckande härskare. Medan den medverkande och inkomsttagande kvinnan är en stackars utsatt individ. Att hon i flera fall lever ett tragiskt liv betvivlar jag inte. Men ändå medverkar hon med öppna ögon till den manliga kriminaliteten.
Jag är i princip motståndare till prostitution. Men är samtidigt tveksam till en kriminalisering, som bevisligen tvingar sexhandeln under jorden eller till lyxiga digitala callcenters och överklassklubbar. Däremot anser jag att ifall en kriminalisering ska ske så måste den vara ömsesidig. Såsom fallet är rörande knarkhandel.
Min position innebär självfallet en frontalkollission med Den svenska modellens trånga åsiktskorridor. Det händer ofta. Ty i vårt land finns alltför många heliga kor. Dessutom odlas en självsyn som idoliserar den svenska nationen, som en gåva till mänskligheten. Att detta är ett billigt politiskt knep har många svenskar svårt att se (utlänningar gör det och skakar på huvudet). Blindheten beror just på åsiktskorridoren, som syftar till att kontrollera människor och hålla dem i den politiska klassens händer. Det är trist. Men sant.
Men förr eller senare brister den politiska klassens grepp. Historien ger uppmuntrande besked om detta. Det intressanta är att klassmedlemmarna saknar sjukdomsinsikt. ”When will they ever learn!?”
