Häromdagen zappade jag en stund mellan de svenska tevekanaler som folk vanligtvis ser på.
På den skattefinansierade var det som vanligt en fånig tävling under Babben Larssons ledning. Alltså skratt och trivialiteter i kubik. Kändisar som tävlar med varandra för brödfödan. Tjo och tjim.
På TV4 var det Lets dance. Där ska kändisar på deken stappla omkring med en personlig assistent som råkar ha kunskaper i dans. Och därefter bedömas enligt programledningens instruktioner så att kändisskapet maximeras och annonsörerna strömmar till. Varje paus för annonser känns som en milslång ökenvandring utan oaser i sikte. Och därefter ser man trynet på en programledare som tjoar till och vill få det hela kännas improvicerat, folkligt och festligt. Jockmockjokke från förr förefaller som en frisk fläkt jämfört med mina erfarenheter en kväll på svensk teve. Tjosan, tjosan.
Efter en kvart stängde jag av och la mig för att läsa en bok av Tore Jansson om Språkens historia. På så vis fick jag ordning och reda i mina tankar. Och lärde mig något viktigt. Jag slapp att se tiden dödas på teve. Även om det var långfredag kväll.
