På senare tid har vi följt såpoperor inom Karolinska institutet och Svenska akademin. Otäcka skeenden har avslöjats i Macchiarini-affären och det läskiga dramat kring Frostensson/Arnault rullar vidare. Höga jurister och före detta ministrar – försöker utreda eller släta över, såsom Heckscher, Runesson, Leijonborg och Odenberg. Vad är det som är fel?
Risken med organisationer som åtnjuter hög status är uppenbar. Ära och materiella belöningar blir en drivkraft för många lycksökare. Till dessa institutioner söker sig med andra ord individer som är sugna på karriär. För framgång krävs lojalitet eller det man kan kalla kåranda. Ett inträde förutsätter anpassning, återhållsamhet (tystnad) och en välvillig attityd till den åtråvärda inrättningen. Något liknande gäller inställningen hos de offentliga makthavare som ska granska och föreslå lösningar. De närmar sig institutionerna hukande och med stor respekt. I stället för att blottlägga de grundläggande orsakerna till ett problem – och föreslå rejäla förändringar – skrapas det på ytan och en syndabock utpekas. Förhoppningen är att institutionens anseende inte ska fläckas i grunden. Men själva sjukdomsorsaken undanröjs alltså inte.
Alla statusorganisationer hotas av slutenhet. Öppenhet, självkritik, personväxling och ett fortlöpande fritt samtal om plus och minus i den egna verksamheten är den enda medicin som kan hålla en sammanslutning frisk. Allt detta saknas hos de två akademier jag nämnt. Därför yttras allvarliga sjukdomssymptom i rad efter rad. Det är inte första gången sådan händer i vårt land. Det kommer att hända igen så länge oförnuft tillåts råda.
