Ett sjukt Europa…

EU-rättens framtid sammanhänger med britternas förestående utträde. Mer än 10% av unionens folkmängd försvinner. Ett hårt slag mot en sammanslutning som hyllar en framtid med flaggan i topp. För britterna har EU:s klåfingriga ambition om juridiskt herravälde skapat en kraftig aversion mot sammanslutningen. Parlamentet i London hotas av en europeisk hydra med federalister på flera ledande positioner.

EU:s utveckling följer mönster som liknar Parkinsons lagar, ett av mina favoritteman eller antipatier. Kloka människor som ser att att ett maskineri gnisslar brukar dra i bromsen och lägga om kursen. Men inte EU – ännu. Signalerna från Bryssel är i stället ”mer av samma slag”. Budgethålet efter britterna måste fyllas. Parlamentet måste ha två palats, ett i Belgien och ett i Frankrike. Och Macron har lyckats få fransktalande legobossar på ett antal höga poster. Centralbanken, ECB, har till råga på allt fått en korruptionsdömd fransk chef. Allt i syfte att bevara EU och stärka Frankrikes ställning. Den nye Napoleon ger aldrig ett slag förlorat. Men om man kan lära något av historien så är det bygga luftslott är omöjligt på sikt.

I dagarna har det dragit ihop sig till kris mellan Tyskland och Centralbanken. Den tyska författningsdomstolen kritiserar nämligen ECB:s storskaliga köp av av statsobligationer från de krisande sydländerna och menar att köpen inte är förenliga med den tyska grundlagen (tyskarna riskerar nämligen att få betala). Därför måste ECB-chefen rädda sin och Frankrikes ära på något vis. Hur det nu ska gå till. Antagligen genom kaskader av ord som kan tolkas hur som helst. Men sprickan i EU är ändå tydlig. Och den vidgas. Sjukdomens sprider sig inom EU trots – eller på grund av – all intensivvård.

Men jag tror att vi ändå några år framöver kommer att få se två motsatta tendenser inom EU. Den ena är den franska storskaligheten och hoppet om en mer överstatlig union. Den andra är de tydliga strävanden efter självständighet som syns i axeln från Polen till Italien. Krasst uttryckt vill dessa nationer gärna få pengar från Bryssel, men inte anpassa sig till federala krav på politikområden som inte rör handel och transporter. Italiens mycket svaga statsfinanser och nationella hybris framstår som en krutdurk, inte bara för euron/ECB utan för EU. Ett annat orosmoment rör asylpolitiken. Till dags dato har unionen endast utfärdat direktiv om asylregler. Alltså ännu så länge inte några direkt bindande förordningar om asyl. Men sedan 2016 finns ett förslag på sådan direktverkande EU-lagstiftning. Hur enighet om denna ska uppnås kan jag inte förstå.

Som jurist är jag vän av tydlig nationell lagstiftning. För handel och transporter i nutidens värld är viss övernationell gemensam normering nödvändig. Men ambitionen måste alltid vara: ett minimum. Som framgått finns dock starka krafter inom EU för en centralisering. Flera direktverkande förordningar finns i unionens pipeline. Här finns alltså ännu en konfliktyta inom EU, något som britternas utträde gjort tydligare.

Många svenska jurister sysslar idag med EU-rätt. Framför allt vid de juridiska fakulteterna jobbas det hårt för ämnets status. Här samlas personer med fallenhet för överstatliga lösningar. EU-kommissionen vet också att locka till sig experter på olika ämnesområden för sammanträden av olika slag i Bryssel. Det odlas alltså en allmän positiv attityd till nya regler på EU-nivå. Givetvis riskerar detta att förstärka unionens federalisering och framtid som lagstiftare.

Jag är ingen expert på EU-rätt. Men mina aktiebolagsrättsliga studier har medfört bekantskap med ett flertal direktiv och två (direktverkande) förordningar. Flera av direktiven har varit av nytta för Sveriges företag då de inplanterats i aktiebolagslagen. De två direktverkande förordningarna är enbart trams för svensk del (de rör intressegrupper enligt franskt mönster och ett europabolag, som nästan ingen väljer). Det som främst irriterar mig är den lagstiftningsstil som används inom unionen, i syfte att försöka knyta samman nationer med olika juridiska traditioner. Det blir tungrott, oklart samt medför lösningar som förefaller komplicerade och främmande (då de hämtats från någon av de större nationerna).

Min bekantskap med EU:S direktverkande dataskyddsförordning, GDPR, ger samma trista bild. En kort svensk lagstiftning har ersatts av en horribel samling tekniska regler på 100 sidor, som är obegripliga även för en hyfsat tränad jurist. Reglernas vidsträckta tillämpning kostar svenska företag miljarder kronor årligen. Att reglerna motverkar utländska företags verksamhet inom EU är en annan effekt, som förmodligen gillas i Bryssel, men riskerar att minska våra val av bättre och billigare produkter som tillverkats utanför EU.

Medborgarna besväras också av EU:s klåfingrighet på annat sätt. Här bara ett välkänt exempel. Varje gång jag surfar på internet tvingas jag ta ställning till frågor om jag godtar cookies. Måste GDPR utformas så att jag minst tio gånger per dag måste klicka Ja för att komma vidare? Jag påminns om uppfinnaren i humorrevyn Lorry: ”jag tänkte inte på det”.

Det är dystert att iaktta det juridiska förfall som EU-rätten skapar. Särskilt de direktverkande förordningarna. Dessa och EU:s strävan efter överstatlighet är ett allvarligt orosmoment. Det påminner mig om min ungdom, då den svenska arbetsrätten exploderade i omfång. Inte har reglerna gjort Sverige och de anställda till lyckans land respektive ostar. I stället uppfattas LAS idag som hinder för en friare arbetsmarknad. Hinder som förmodligen delvis kommer att avvecklas då S-partiet i framtiden förlorar regeringsmakten.

Därför upprepar jag min förhoppning om ett mindre och effektivare EU, utan överstatlig reglering om annat än affärer och transporter. Ett EU light, eller snarare en Europeisk gemenskap utan unionstänkande.

Torsten Sandström

2020-05-14

Please follow and like us: