I Dagens Industri presenterade häromdagen ännu ett inlägg som syftar till att kvotering ska ske av kvinnor i börsbolagens styrelser. Bakom står en stiftelse med det förföriska och självsäkra namnet Allbright. Och i stiftelsens trådar drar en lika bedårande Amanda Lundeteg. På så vis har hon skaffat sig en position i en rad olika styrelser där politiska krafter styr och ställer (men inga affärsföretag!). Hennes framgångar kommer nu att öka i och med att hon via DI lyfter även ett etniskt kvoteringsperspektiv.
Jag har inget mot kvinnor i svenska bolags styrelser. En ökad representation är antagligen av godo. Det framgår av min bra säljande lärobok ”Svensk aktiebolagsrätt”, där en sjunde upplaga snart kommer ut. Däremot är jag motståndare till den svenska politikens förändring av samhället ovanifrån och ned, i en anda av hej-och-hå.
Problemet med kvotering av kvinnor är att det idag saknas ett tillräckligt antal kvinnor som har erfarenhet av framgångsrik företagsledning på hög nivå. Bristen blir förstås än tydligare om kvotering ska ske av kvinnor från etniska minoriteter. Det är nämligen skickliga personer på VD-nivån som börsbolagen efterfrågar. Men det är inte denna typ av kvinnor som Allbright representerar. Ty fåtalet duktiga kvinnliga VD-ar behöver sannerligen inga Stödstrumpor. Dessa kvinnor tar sig fram av egen maskin och på egna meriter. Lundetegs minoritetsfolk omfattar däremot en grupp maktsugna som ingen frågar efter på toppositioner inom företagen. Hon tycks alltså representera en lång rad besvikna feminister eller vänsteranhängare som önskar komma upp sig. Om du inte tror mig så läs hennes högst egotrippade självbeskrivning på Albrights´s hemsida, där rader av uppdrag inom offentlig sektor staplas på varandra. På så vis fungerar Allbright som en av Sveriges många PK-organisationer.
För några år sedan – i finanskrisernas kölvatten – genomförde harvardprofessorn Sonnenfeldt en intressant undersökning med den sköna titeln ”What makes great boards great?” Han ville veta vad det är som kan göra en bolagsstyrelse framgångsrik. En tanke hos Sonnenfeldt var därför att kolla om det fanns någon koppling mellan den personella sammansättningen av styrelserna i framgångsrika respektive krisande företag, vad gäller politiskt korrekta principer om kön, ålder, utbildning, miljöengagemang osv. Man kan säga att hans resultat blir ytterst nedslående för kvoteringsmegafoner som Lundeteg och Allbright. Det visade sig nämligen att även de ekonomiskt sämsta företagen hade storstilade program för främjande av en rad PK-normer vid rekryteringen av styrelsen. Det förefaller därför meningslöst att med en dåres envishet – såsom händer i Sverige – upprepa alla propåer om kvotering för att öka representationen av den kategori individer som idag är statistiskt underrepresenterad inom en maktsfär.
Sonnenfelds slutsatser om vilken styrelsesammansättning som kan peka på framgång i affärer är lika intressanta, men kanske lika lite förvånande. Det rör sig alltså inte om en PK-korrekt personsammansättning vad gäller kön, etnisk bakgrund osv. Sådan vardagsmat skapar inte nytt tänkande. Kreativitet är nämligen en följd av fritänk, bland annat. Om jag tolkar Sonnenfeldt rätt så menar han att individer som kännetecknas av en kritisk diskussion, djärvhet och integritet vid hävdande av en egen linje utgör den bästa språngbrädan för styrelsearbete i aktiebolag, givetvis vid sidan om mångårig affärsverksamhet på hög nivå.
Min främsta invändning mot tankar om kvotering – i och utom näringslivet – är att sådana mekanismer tenderar att flytta uppmärksamheten från prio ett eller två till fenomen med enbart bakgrundsbetydelse. För affärslivet står nämligen lönsamhet och effektivitet i förgrunden. Detta innebär en stark koncentration och nytänkande vad gäller själva affärsverksamhetens utformning. Politiska frågor om kön, etnisk bakgrund, religion osv är enbart av marginell betydelse. Givetvis är gruppen kvinnor en stor potential, bara de har skaffat sig erfarenhet av affärer på hög nivå.
Jamen, säger kanske någon, politiska och mänskliga faktorer har stor samhällsbetydelse och kan utlösa viktiga mekanismer om exv diskriminering. Konstaterandet är riktigt men helt ovidkommande. Vi talar nämligen nu om affärsföretag, som utsätts för stor konkurrens på en ofta gränslös marknad. Detta betyder att viktiga sociala spel- eller umgängesnormer måste ge vika för rationella lönsamhetskrav. Alternativet är förstås att företagens slås ut eller lever vidare i fattigtillvaro i stil med sovjetiska och östtyska företag en gång i tiden. Följden blir förstås läge löner och lägre vinster att beskatta, dvs en nedåtgående spiral för samhället.
Jag tror inte Lundeteg eller Albright tänker så långt. I deras värld innebär ett ökat antal kvinnor eller färgade i svenska företagsstyrelser alltid en tillgång, på så vis att bolaget tillförs ny erfarenhet om samhället. Det är tydligt att valberedningar i företag med inriktning på exv konsumtionsvaror sedan länge förstått sådana argument. Men att som Lundeteg & Co förvandla en styrelses köns- eller etniska sammansättning till en förstarangsfråga är bisarrt.
Deras engagemang utmynnar i att mänskliga identitetsfrågor ges högsta prio. I stället för att driva på unga kvinnor till karriär mot höga verkställande företagsposter, så plockar de fram vänstermanualen och kräver genvägar till bolagens styrelser för kvinnor och färgade. Budskapet bottnar i något som liknar feminismens favorittänk om elaka manliga strukturer. I själva verket agerar börsföretagens valberedningar logiskt och i samklang med de lönsamhets- och effektivitetskrav som nyss nämnt. Kanske är det dags för Lundeteg & Co att inse detta. Det är bättre att ta sig en funderare och bita i det sura äpplet än att fortsätta kampanjen mot företagslivets väderkvarnar.
Torsten Sandström
