Läsaren av min blogg märker att jag förfäras över DN:s steg mot undergång. Tidningens ledning har stakat ut färden. Man vet att saklig och kritisk diskussion är dyr och inte säljer bra inför mediesamhällets publik, som vant sig vid enkelriktade och slappa reportage modell teves intervju- och underhållningsprogram. Därför satsar Bonniers på lättsmält smörja och daglig propaganda med vinkling åt vänster (det som journalisterna lustigt nog föredrar att kalla liberalism).
En av DN:s lättviktare – de är tyvärr alltför många – heter Åsa Beckman. Till sin kvinnliga läsekrets skriver hon den 12/11 följande budskap (i rubriken):
Det är inte alltid rätt att lämna otrogna män.
Det handlar om en känd feministisk författare – Agnet Pleijel – som blivit sviken av sin sambo som haft en affär vid sidan om, som det brukar heta. Författaren har bestämt sig för att inte skilja sig. Detta föranleder moralpolisen Beckman till en speciell variant av feminism. Hon kan nämligen tänka sig att göra. ett speciellt undantag från kvinnorörelsens huvudtes om att män är skurkar och alltså värda att sparkas i röven. Det kan kanske bero på att mannen ifråga jobbat på DN.
Plötsligt gäller inte längre vanligt feministiskt strukturtänk om att skilsmässa är den enda lösningen vid slitningar inom en relation: bort med mannen! Förmodligen är det annorlunda vägvalet denna gång motiverat av att det gäller ett svek som drabbat en känd aktivist för kvinnokönets primat.
Men själva verkligheten är att feminismens dogmer är som hönsets fjädrar. På samma vis som männens vanliga tro på styrka är en chimär när en kylig vind blåser. När Åsa Beckman – med känd kinesisk förebild – svingar sin lilla röda och tuggar teser inser hon plötsligt att få människor kan leva enligt handboken. Därför får den besvikna författarinnan sin förlåtelse – om än motvilligt och med tvekan. Märk formuleringen ”inte alltid”!
Inte behövs det skrivas i en dagstidning att den som drabbats otrogenhet ibland måste överse med det som inträffat. Det som skett behöver faktiskt inte vara lika med en bottenfrysning. Detta vet alla människor som tänkt någon minut över problemtiken. Man behöver inte ens själv ha upplevt problemet.
Därför blir Beckmans feminism så patetisk och förnumstig. Hon skriver det som är självklart. Det tråkiga är att jag som prenumerant måste betala för detta.
Torsten Sandström