I förra månaden framförde The Financial Times tankar om en ny bok om EU, ”Eurowhiteness”, skriven av Hans Kundnami, en europakännare av rang. I boken kritiseras med fog själva den europeiska ramen som sägs vara problematisk för EU redan nu och i framtiden. Organisationens bas i europeisk historia, kultur, religion mm skapar nämligen stora politiska och ekonomiska problem, något som direkt syns i världsdelens geografi i öster och söder. EU vilar på sina historiska rötter och en civilisation som särskilt Frankrike torgför efter tre svåra krig sedan 1870. Även i The Economist (19/8-23) skriver man kloka ord a propå Kundnamis bok under den talande rubriken ”Chauvinism with a European face”. Den europeiska kopplingen tynger unionen utåt mot nationer i omgivningen.
Vad värre är att svårigheterna tornar upp sig även internt mellan de 27 medlemsnationerna. Enbart en storskalig muslimsk invandring innebär en spricka i europaidén. EU:s betongartade och ökande federalism är ytterligare ett problem, som avspeglas i en obehaglig splittring mellan medlemsnationerna, laviner av gränsöverskridande reglering (utan hänsyn till närhetsprincipen) samt den ekonomiska nedgång som EU drabbats av enligt bilden ovan. Inte minst den ekonomiska krisen sedan omkring 15 år sedan är mycket illavarslande. Den pekar på en union med uppenbara svårigheter. Verkligheten tycks vara att EU följer sin förebild – romarriket – i spåren. Jag tänker alltså på orden om den som gapar efter mycket…
En union måste givetvis bygga på en tydlig kulturell, ekonomisk och politisk gemenskap (helst också även en religiös). Senare års utvidgningar av den europeiska gemenskapen har visat på att nationer i obalans vad gäller demokrati, ekonomi, korruption och ovilja till samarbete har tillförts ett Bryssel som redan haltat betydligt (exv avseende Italiens svårigheter). Ambitionen från framför allt Frankrike att bygga en union har medfört en en strävan efter överstatlighet som fått Storbritannien – demokratins moderna fader – att lämna båten. EU har hamnat i en svår ekonomisk och politisk knipa. I stället för en klok taktisk reträtt har följden blivit ytterligare en rad federala lagprojekt som fråntagit medlemsnationerna folk en beslutsrätt som de tidigare haft. Rättigheter som de med tanke på närhetsprincipen bort behålla.
En utvidgning av unionen till Turkiet förefaller mindre lämplig – ottomanska traditioner och bazaarpolitik passar helt enkelt inte in i den europakultur som Kundanami talar om. Sak samma gäller en utvidgning till länderna på söder sida av Medelhavet. Ett inlemmande av islam i det nuvarande europaprojektet förefaller högst problematiskt. Vi ser redan påtaglig turbulens. Och enligt min mening – och antagligen också Kundnamis – är rådande Eurowhiteness ett betydande framtida hinder. Unionen går som sagt redan på nedsatt marschfart.
Mitt recept är inte ett skrotande av europagemenskapen. Affärsgemenskap är något viktigt och lönsamt för folkflertalet om den bedrivs förnuftigt. Föregångaren EEC var en sådan klok sammanslutning baserade på demokrati, ekonomi och gränsöverskridande kommunikationer (i vid mening). Jag menar därför att kloka europeiska ledare måste bita i det sura äpplet och ta ett par steg tillbaka. Renodla den verksamhet som går ut på affärer och kommunikationer (i bred bemärkelse) samt rasera den politiska överbyggnad som parlamentet representerar (med uppenbara skadeverkningar vad gäller expansion av federalismen). Överstatligheten – frånsett affärslivets behov – är det centrala problemet. Det är fel att svenska skogar, älvar, vargar och andra nationella frågor ska styras från Bryssel. Federalismens hindrar lokal initiativkraft och konkurrens, något som kan avläsas i EU:s dystra ekonomiska utveckling, se bilden igen. En mindre men effektivare handelsorganisation bör givetvis resultera i en kraftig begränsning av den förfärliga EU-byråkratin, där nationerna i Europas hjärta under fransk ledning tillåtits ta makten. Oviljan att se sanningen i vitögat kostar stora pengar.
Det är inte nationalism som jag förespråkar, utan gemensam handel. Fri handel innebär en potential för utvidgning. Att erbjuda Ukraina, Turkiet, Tunisien, Algeriet, Marocko och liknande nationer inträde i en demokratisk union är omöjligt av flera skäl (krisen är redan uppenbar). Men att öppna upp för dessa länders deltagande i en samverkan om handel är något helt annat. Det kräver enbart en begränsad samsyn samt en koncentration på företag och affärer. Business kan föda folkligt engagemang och främja folkstyre. Detta borde Europas marknadsliberaler och socialdemokrati förstå. En inriktning på handel kan även bidra till lösningar av de svåra folkvandringar som tillhör vår tid och redan nu vållar omfatta de problem för unionen. En handelsgemenskap kan ”köpa” fördelaktiga affärslösningar för nationer i öst och syd (omfattande bla hinder mot utvandring till Europa). Lockelsen för främlingar utanför den europeiska civilisationen att söka sig till den nuvarande unionen kan möjligtvis även minska. Särskilt som den kulturella försvarsborgen nedrustas, dvs det onda som EU idag liknas vid av kritiker som Kundnami och The Economist.
Det jag pläderar för är givetvis en historisk omvälvning. Men mina ord baseras på odiskutabla fakta. Överstatligheten stryper sakta europeiska företags konkurrenskraft. EU-parlamentet är en politisk lekstuga som konsekvent föder nya federala riskprojekt. Medlemsländerna är splittrade på flera plan. Byråkratin i Bryssel är skadlig och extremt dyr. Och EU-ländernas ekonomier sackar efter USA och andra stora konkurrenter. Något måste givetvis göras! Att bara bygga Babels hus högre i Bryssel – och låta franska nationalister styra – leder till fler nederlag. Frikoppla Euron för de nationer som passar in och kör!
Alltså bör medlemsländernas statsministrar enas om en reform samt bjuda in Storbritannien till samtal om bildandet av en handelsorganisation av EEC-typ (med bud om att EU i så fall ska omformas). Låt oss i nästa års val rösta för partier som vill reformera EU! Det är hög tid.
Torsten Sandström
