På Fenix-avdelningen på Kumla sitter några av nationens svåra förbrytare, dvs Anders, Emil, Olle mfl. Märk att de egentligen heter något annat, så att ingen kan anklaga mig för förtal. Nyligen har Fenix renoverats och då blir det förstås trångt, stökigt och bullrigt. Dessutom hindras delvis fångarnas rörlighet och dubbelboende blir nödvändigt. Det senare särskilt på grund att tillströmningen av de intagnas kollegor inom klanernas nätverk, dvs Kalle, Bengt, Nisse mfl – (alla i behov av vård och alla med fiktiva namn). Förmodligen ökar boendestandarden när ombyggnaden är klar.
Men nöjda var inte Emil, som till Justitieombudsmannen, JO, anmälde kumlabunkerns buller, trängsel och begränsade rörlighet under den kortare tid som renoveringen pågick. Emil menade att det rörde sig om tortyrliknande förhållanden. Naturligtvis fick Emil – den lilla buspojken – medhåll av JO, som häromdagen skriver bland annat följande i ett sjusidigt (!) beslut:
Sammanfattningsvis är det min bedömning att förhållandena för de intagna på avdelning S2A under renoveringsarbetet bitvis måste vara oerhört påfrestande. Jag konstaterar att avskildheten, dvs. inlåsningen två och två i samma cell, enligt anstaltens planering kan uppgå till 20 timmar per dygn. Om det hade varit fallet under flera dagar i rad och ett intensivt bilningsarbete under de beskrivna omständigheterna samtidigt pågått, skulle behandlingen av de berörda frihetsberövade personerna enligt min mening ha framstått som närmast omänsklig.
Lägg märke till JO:s – för den klagande Emil tillmötesgående – oklara och hypotetiska sätt att skriva! Detta sker i ett rättsligt sammanhang! JO borde givetvis ha skrivit att problemen varit tillfälliga och kortvariga och därför inte särskilt anmärkningsvärda. Men nu väljer JO att formulera sig som om Emil närmast utsatts för tortyr. Vad kan hennes listiga ord ha kostat skattebetalarna, vilka i genomsnitt sannolikt inte känner särskild sympati för Emil och hans kompisar på Kumla?
Jag är förstås ingen vän av omänsklighet. Även brottslingar ska behandlas korrekt. Däremot förespråkar jag raka ord i samhällsdebatten. Straff är straff, dvs något mindre behagligt. Den som hamnat i fängelset i Kumla måste naturligtvis underkasta sig rimliga besvär. Frihetsbegränsning är ju själva meningen med ett straff, även om det politiskt korrekta samtalet väljer att tala om vård.
Med tanke på vad JO:s kumlaärende kostat skattebetalarna vore det bästa antagligen att inspektionen ställts in. Redan av Kriminalvårdverkets skriftliga svar borde nämligen JO ha förstått att problemen inte varit anmärkningsvärda. Men i vänsterns Sverige formas svaret som om det närapå varit fråga om tortyr på Kumla. Man får ett intryck av att riksdagens ombudskvinna ber om ursäkt å svenska folkets vägnar. Emil är måhända nöjd. I vart fall skrattar hans kamrater inom vården på Kumla glatt och ropar att den svenska staten har fått sig en spark i röven.
Slutligen en liten knorr. Många journalister har svårt för att förstå juridiska texter. De uppfattar formuleringen som om JO slagit fast att fångarnas behandling faktiskt varit ”omänsklig”. Det hoppas kanske JO att Emil och hans kompisar på Kumla också ska göra? JO:s språkliga trick gick alltså hem! Kolla SvD:s rubrik den 20/3:
JO kritiserar fängelse – ”omänsklig” behandling
Slutligen vill jag bara notera att JO heter Katarina Påhlsson och inte något annat.
Torsten Sandström
