Efter många dagars tältande och stök i Lundagård, Lunds tusenåriga kulturcentrum, har de palestinska sympatisörer, som vägrat följa polisen order om utrymning – under skrik och bråk – burits bort av ordningsmakten. Liksom Rasmus Paludan har de missbrukat den svenska yttrandefriheten, även om han åtminstone hade tillstånd. Liksom Paludan kostar de den demokratiska staten stora pengar.
I Sydsvenskan den 31/5 beskrivs detta missbruk av demokratin – hör och häpna – som ett tecken på frihet!
Elina Pahnke:
Protesten i Palestinagård visar hur friheten hade kunnat se ut
Meningen är uppenbarligen att polisens insatser står för ofrihet. En samling trotsiga ungdomar, som inte protesterar mot Hamas blodiga dödande och våldtäkter, beskrivs alltså som föredömen för en demokratisk frihet. Jag tar mig för pannan. Enligt min mening är Sydsvenskans text ett meddelande från en annan värld. Stöd för ett mångårigt korrupt palestinskt maktmissbruk i mördarsekten Hamas´regi framtonar således i SDS som den bästa av alla världar.
Därför instämmer jag med den norske diktaren Sigbjørn Obstfelders ord från 1880-talet:
Jeg ser, jeg ser…
Jeg er visst kommet på en feil klode!
Her er så underligt…
Att läsa Sydsvenskans rubrik gör att även jag känner mig bo på fel jordklot! En läskig känsla av främlingsskap förmedlad av en förr ofta så beundrad tidning som lästes av många i sydskåne. Nu tvingas den leva på ett kommande statsbidrag på 27 miljarder. Samtidigt som alternativa medier jagas och hånas av tidningen …
Torsten Sandström
PS! I samma tidning (och dag) skriver den politiska chefredaktören Heidi Avellan a propå sympatisörerna till Hamas (som hennes text indirekt rör):
Europas unga behöver ett nytt Woodstock.
Alltså ännu en journalistisk dröm om hippiesamhället. Det Europa – inte minst vårt land – behöver är oberoende och sakligt rapporterande journalister. Mediesamhället är nämligen ur spår.
