En lagerkrans till journalisternas banekvinna! Wikimedia
Idag har SvD en ledare som heter duga. Lena Andersson analyserar svenska mediers allvarliga tillkortakommanden. Hon ser två orsaker. Det ena är marxismens teorier om strukturer, ett bipolärt system med en god sida och en dålig i konflikt, där den goda segrar, vilket leder till exv vänsterpolitik och extrem feminism.
Den andra är en enögd syn på vetenskap, där balans mellan olika faktiska skeenden saknas, varför journalister stenhårt -och utan öppen diskussion – satsar på en enda teori och förbannar alternativa förklaringar. Alla inser att Andersson då tänker på det tema av klimatskräck som nu sprids var eviga dag i svenska medier. Den läsare som hänger med på min presentation inser att de två förklaringsteorierna sammanfaller och att de leder till ett medialt system som påminner om propaganda. Läs och njut , även om texten är krävande.
https://www.svd.se/a/VP36VW/lena-andersson-utan-tvivlet-blir-medierna-ett-monster
Utan att slå mig för bröstet – eller än mindre påstå att jag skulle vara upphovsman – är Anderssons kritik påminnande om de teman som länge dominerat mina bloggar. Där har mediernas ensidiga vänsterideologier granskats och fördömts. Bristen rör frånvaron av en öppen diskussion, som jag menar har inneburit en ensidig PK-ism, som fördärvar svensk politk. Anderssons analys är mer filosofisk och elegant än mina nålstick.
Hon är en verklig prydnad för sin tidning SvD. Och en nagel i ögat på många av landets journalister som inte tänker klart och främst propagerar för sin egen politiska övertygelse åt vänster. När hon nu i SvD gisslar kåren av journalister – inte minst de som arbetar under prefixet vetenskap – gör hon en betydande insats för det svenska samhällets framtid. Det gäller nämligen att försöka styra det Sverige i öppenhetens riktning. Här finns som framgått starka motkrafter. Men en spricka i fronten kan få stor betydelse, även om journalistkåren förstås kommer att fortsätta sin linje att ifrågasätta Anderssons heder.
Torsten Sandström
