Statssekreteraren och journalisten PM Nilsson har tjuvfiskat ål i Blekinge. I stället för att snabbt erkänna och betala böterna drar han på Facebook en lång vals om att han som uppväxt i regionen har någon slags medfödd fiskerätt till ål. Trots ett tydligt lagförbud.
Många pojkar har nog – liksom jag själv – tjuvfiskat en del. Man har tagit en uppenbar risk och haft kul. Men nästan ingen skulle – om man tagits på bar gärning med rejäla fiskeredskap i hand såsom Nilsson – komma på idén att försvara sig med att man har en naturlig rättighet att fiska ål. Det verkar nästan som Nilsson tror att han tillhör en ursprungsbefolkning. Nej Nilsson, det är bara böja sig och erkänna misstaget. Nu är det för sent. Han bör lämna sin post inom statsrådsberedningen.
Varför agerar PM Nilsson annorlunda? Jag känner inte alls till hans själsliv. Han verkar inte dum, utan närmast smart, trots det skedda. Men han tillhör dels gruppen kända journalister, dels numera gruppen svenska politiker i högt uppsatt ställning. Det är en farlig kombination .
Jag menar att hans agerande är ett läskigt tecken på elitärt agerande. Han tycks tro att han har en rätt som ingen annan har lagligen och detta pga sin ställning som uppvuxen i skärgården. Min kritik av den politiska klassen i Sverige är seg och hård. Nilssons agerande påminner om att han anser sig tillhöra en skyddad grupp. Blir han kvar på Rosenbad bekräftas detta.
Att han ännu är statssekreterare hos Sverges statsminister är illavarslande.
Torsten Sandström
