Regeringens beslut om att statens muséer måste kräva inträdesbiljett, verkar rimligt rimligt enligt min mening. Besöker bör kunna avkrävas ett bidrag. Detta sker utomlands. Alla bör bidra till kulturens bevarande och presentation.
Nu säger muséets ledning att detta kommer att medföra ett besökstapp och att intäkterna inte blir tillräckliga. Det är inte enkelt att veta hur muséet räknar. Men det intressanta är hur man svarar på regeringens beslut: muséet stängs ytterligare en veckodag. Samlingarna ska alltså enbart visas 5 dagar i veckan i stället för 6 som idag. Vad är det för en kulturpolitik som muséet ledning ställer sig bakom?
Plötsligt faller själva idealet om allmänhetens tillträde samman. I stället för att skära i personalbudgeten – förslagsvis chefer som sysslar med politiskt vinklade specialutställningar – ska besökarnas frihet att välja veckodag begränsas. I blixtbelysningen ser vi att muséet inte bedrivs för konstens eller folkets skull, utan för personalens bästa. Man sparar inte på de anställda, utan låter samlingarna stå tomma för besök under ytterligare en veckodag.
Så agerar bara förnäma personer från kultureliten. Alltså dessa självgoda kulturbyråkrater som inte tar idealen om kulturens tillgänglighet på allvar. Man talar om öppethållande för folket, men de högsta cheferna stänger dörrarna ännu en veckodag för besökande. Det rimligaste beslutet vore att göra sig av med ett antal chefer som inte sysslar med de fasta utställningsföremålen. Alltså personal som inte är absolut nödvändig för att samlingarna ska kunna visas upp ännu en dag. Börja uppifrån i chefspyramiden och hugg med macheten…
Det vi ser är en museiledning som försöker sätta press på statens politiker för att få behålla sina jobb. Det är unken kulturpolitik. Dessutom i strid mot demokratins tanke om att en folkvald regeringen ska styra landet.
Torsten Sandström
