Det är bedrövligt att följa frälsningsmötet COP27. Ungdomar som flyger långt bort CO2 för att främja sin tro på FN och IPCC. En agenda som är riggad för att nya pengar ska förstöras på bönemötets mål. Och så blir allt pannkaka. En besviken Erika Bjerström flyger hem och lipar närapå inför tevetittarna. Hon ses av SVT som ett orakel.
Jag är däremot glad. Inte för klimatets skull. Här finns flera frågor med allvarlig bäring som måste besvaras. Men det sker inte genom drömmar och böner. För realistiska kunskaper krävs för det första en öppen diskussion, för respektive emot olika forskares ståndpunkter. För det andra måste alla vara villiga till kompromisser avseende välfärdssamhällets framtida bestånd. För det tredje bör FN:s politisering av klimatfrågan fördömas och upphöra.
Alltså räcker inte den talibanism som FN:s ledare faktiskt gett upprepade prov på. Under COP-möten under tre decennier har krisen ständigt stått för dörren, utan att några tydliga bevis på faror kunnat bevisas. Redan inför mötet 2001 i Bonn talades det om ”sista chansen”. Ett enögt toppmöte är alltså inte någon lösning. Förlusten av legitimitet skriar. Om COP-mötena läggs ned och ersätts av The Open Society är således mycket vunnit.
Det är därför jag faktiskt kan vara nöjd över FN:s misslyckande. Man har utmanat sitt öde. Och står där med svansen mellan benen. En rejäl smocka kan vara nyttig och skapa omtag för förnuftigare samtal.
Torsten Sandström
