En eländig utveckling pågår sedan länge inom den landstingskommunala sektorn. Alla skriar på bidrag från staten, trots rapporter från coronaåren om fyllda balansräkningar. Vårt grundlagssystem med självständiga kommuner och regioner baseras ju på eget ansvar för organisationens ekonomi. Men det struntar framför allt sossar i. Man vill att staten ska höja skatten och pumpa in pengar i 21 landsting och 290 kommuner så att dessa slipper sköta intäktssidan. Fräckast är Malmö som signalerar behov av miljardstöd för rader av lyxsatsningar. Det påstås vara en mänsklig rättighet att levde i överföd trots att den egna kassan är tom, något som Malmö gör på grund av tvång för andra att betala penningbidrag i miljardklassen.
En välgödd politisk förening, Sveriges kommuner och regioner, SKR, är annars det normala språkröret för kommuner som alltid säger sig varar panka och därför vill få statliga gåvor. En viktig motröst är kommunstyrelsens ordförande på Lidingö, Daniel Källenfors, som menar att kommunerna bedriver ett dåligt omställningsarbete och alltså visar en ovilja till förnyelse. Visst har Lidingö det väl förspänt. Men det är ju enklare att via SKR ständigt ropa på nya pengar från staten. Om kommunernas i stället satsade på sin kärnverksamhet – vård, skola och omsorg – och slopade allsköns sidospår och bidragsslöseri skulle stora pengar kunna sparas. Men SKR:s funktion är närmast att rationaliseringar och besparingar ska undvikas. Staten ska i stället vittjas på pengar.
Detta är ett av mina skäl för att slopa landets 21 landsting/regioner. Tre stora statliga myndigheter borde överta ansvaret och göra massor av välbetalda politiker onödiga. Verksamheten inom vården bör upphandlas i konkurrens – där offentligt ägda bolag naturligtvis ska delta. Tänk så många byråkrater som då kan rationaliseras bort i och med att 21 organisationer idag gör samma jobb! Om detta håller förstås SKR tyst. För även denna organisations 1600 anställda riskerar att förlora jobben vid en stor statlig reform. Det går alltså att såväl sänka skatterna som att få råd att betala vårdpersonalen bättre om bara riksdagens politiker vågar tänka rätt. Att de hittills inte vågat sammanhänger med risken att många jobb för den politiska klassen finns i stöpsleven och riskerar att försvinna om förnuftet får tala.
Det Sveriges som skapats under snart 100 år av sossejakt imponerar således inte idag. Det påminner om det befästa fattighuset, som Malmö gett ett ansikte. Från byråkraternas höga borg ropar SKR efter högre statliga skatter. Den svenska vårdsektorn med 21 landsting är en inflammerad blindtarm som snarast bör opereras bort.
Torsten Sandström
