En välrenommerad klimatforskare, Gösta Walin, har tyvärr gått ur tiden 84 år gammal. Men hans dödsruna glädjer mig verkligen, se länken. Den är skriven av en före detta VD för storföretaget Sandvik, Per-Olof Eriksson, en civilingenjör med hög kompetens. Det intressanta med dödsrunan är en berättelse om hur IPCC politiserats genom Olof Palme, Bert Bolin och FN.
I runan beskrivs att Walin under 1960-70-talen var verksam vid Meteorologiska institutionen vid Stockholms universitet, MISU. Jag citerar:
MISU leddes på den tiden av Bert Bolin, som var engagerad i klimatforskning och hade bra kontakt med Olof Palme. Gösta märkte hur Bert Bolin efter hand blev alltmer politisk inriktad i sin forskning och att han med stöd av Olof Palme kunde intressera FN för forskning om växthuseffekter. IPCC bildades och Bert Bolin blev dess förste chef 1988. Gösta blev i sin forskning alltmer övertygad om att en ökande mängd koldioxid var mer nyttigt för jorden än skadligt, och enligt Gösta favoriserade man inom IPCC snarare forskning som bevisade att mer koldioxid skulle bli ett hot mot mänskligheten.
Jag har i en tidigare blogg redogjort för detta skeende ur en något annan synvinkel, nämligen docent Nils-Axel Mörners berättelse (Mörner var en annan känd klimatforskare), se länken nedan. Mörner berättar att Olof Palme minsann inte drev klimatfrågan – utan en massiv ökning av kärnkraft. Han och Bolin, som var extremt sval inför växthuseffektens betydelse för klimatet, menade att skräckargumentet ändå borde användas av FN som ett politisk redskap (för kärnkraft). Nu blev det som bekant inte alls så, utan bara massor av värmeskräck kring CO2.
Ett mycket stort problem i en naiv svensk debatt är att FN står höjd över all kritik. Allt från FN är gott, ja närmast gudagivet bra. Ingen funderar över att sossarnas mångåriga och stora intresse för FN kan ha inrikes- och utrikespolitiska orsaker. Förvisso gör nog FN en del nytta. Men det är en jättelik politisk byråkrati, nu under en portugisisk socialdemokrats ledning. Ambitionen är: världsmakt. Men godtrogna svenska politiker hurrar och skickar miljarder till FN.
Enligt min mening betyder detta att IPCC:s argument måste nagelfaras. De svenska kritiker av klimatkrisen som finns (exv professor Lennart Bengtsson)- eller funnits (Mörner och Walin) – har inte beretts minsta plats i våra medier. Där presenteras endast IPCC:s version, som dessutom fräckt nog sägs utgöra konsensus. Så länge debatten är så hårt riggad måste FN och IPCC kritiseras tills en öppen (mångsidig) diskussion tillåts. Det som sker luktar skunk, dvs politisk propaganda.
Torsten Sandström
Dödsrunan:
https://etidning.dn.se/p/del-b/2022-11-12/a/gosta-walin/2359/715427/33834913
Min tidigare blogg:
https://anti-pk-bloggen.se/?s=bert+Bolin
