Redan i tidigt i skolan har jag fått lära mig att diskutera rationellt. Det vill säga att bena upp ett problem i olika skikt. Vissa aspekter är centrala eller dominerande, andra är beroende av de förra (mer eller mindre tydligt). Slutligen gäller det att plocka bort helt ovidkommande argument. Man bör normalt kräva att en berättelse ska vara logisk. Därför är det viktigt att pröva argumentens inbördes ordning.
Det är naturligtvis inte alltid så enkelt att få ordning mellan orsak och verkan av olika faktorer som kan styra en utveckling. Men om en bil i hög hastighet har kört av vägen så att ett barn dödats på trottoaren börjar man naturligtvis inte med att analysera barnets promenad. Det normala är att börja med föraren. Och sedan analysera bilen.
Det som är slående i dagens svenska samhälle är att det inte alls råder någon ordning mellan de olika skikten i samhällsanalysen. Varje dags diskuteras argumenten huller om buller. Och genom PK-ismen har vissa skikt blivit tabu, dvs förbjudna. Detta innebär att det politiska samtalet i vårt land ofta blir bisarrt. Att det rör sig om en på så vis planerad knäpphet gör förstås inte saken bättre.
Jag kom att tänka detta då jag hörde att torget i Södertälje idag var fullt med människor på grund av en manifestation mot dödsskjutningar och för trygghet. Alla kan känna största sympati för en sådan demonstration. Det är därför bra att den sker. Men den som läst vad jag hittills skrivit i denna blogg inser att dödsskjutningar tillhör verkningar som bara befinner sig på mellannivån i en orsakskedja. Enbart ett snäpp längre ned ligger de dödsoffer som skjutits till döds.
Min poäng – som jag tror att åratal av skolstudier lärt mig – är att försöka finna huvudorsaken längst upp i händelseförloppet. Alla inser att en storskalig svensk invandring under de senaste tio åren – med omkring en miljon nyinflyttade (1.000.000!) – måste ha påverkat Sverige i grunden. Alla vet dessutom att integrationen i grunden varit felaktig och närmast gått ut på miljarder i penningbidrag. I detta sammanhang är sannerligen det annat så heliga ordet ohållbart på plats! Och då bör nästan alla kunna förstå att ett par-tre procent av de ungdomar som vuxit upp i landets utanförskapsområden blivit enkla offer att dras in i klanernas dödliga kultur med droger och vapen.
Därför borde manifestationen i Södertälje ha tagit sikte på en begränsad invandring. Ty varje år av misslyckad integration skapar med automatik nya medlemmar i klanerna som tar itu med interna krigshandlingar. Det gäller alltså att rejält dra ned på invandringen så att det svenska samhället orkar lösa den kris som regeringarna Reinfeldt och Löfven vållat. Märk väl att mina ord inte innebär att jag är emot all invandring. Alla vet nämligen att inflyttning från länder som är kulturellt närstående Sverige ofta fungerar tämligen väl.
Någon säger måhända att massinvandringen nu är historia och inte kommer att upprepas. Därför kan invändas att jag snackar strunt. Men det är just en upprepning som måste förhindras. Och om ingen pekar på orsakskedjans allvarliga begynnelse är risken för en upprepning stor. Tro mig, sannolikheten är dessutom stor att nya vågor av invandring kan riktas mot Sverige.
Med all rätt pekar kanske någon läsare på att min idé knappast fungerar som lockbete till en demonstration i Södertälje, en stad som är smockfullt med invandrare från Sydvästasien. Min huvudambition är idag som vanligt att angripa PK-ismen. Den svenska nationens främsta tabu är just att vägra tala om invandringens negativa effekter. Därför har det i åratal i stället blivit snack om allsköns mångkulturellt gulli-gull. Det svenska politiska samtalet måste alltså sätta på logiskt sakliga fötter igen. Det blir inte enkelt. Men en ny svensk statsminister har här en verklig chans att göra något stort och viktigt för landet.
Torsten Sandström
