Varje morgon till mitt te med två mackor bläddrar jag igenom SvD och DN:s tidningar på min storpadda. Då jag läst den första går den andra snabbare, på grund av att innehållet delvis likriktats. Så långt min ostmacka.
Mest slående är förstås medialiseringen. Det vill säga att en tidnings innehåll alltmer formas efter medieföretagens egen kultur och egna ekonomiska behov. Särskilt tydligt syns det i expansionen av nöjen och underhållning i spalterna, dvs film, musik och sport. I stället för nyhetstidningar bör man numera tala om nöjesprodukter. Det är underhållning som ska dra in reklamintäkter till medierna. Så därför öses det på med lättsmält haderittan, det vill säga sånt som de stora varu- och tjänsteföretagens upphandlare av reklam gillar. Alltså sånt som multinationella medie- och sportorganisationer vill sälja
Till dessa enkla tidningsbudskap kommer rader av lättviktigt prat om livsstil, hälsa, god ton (etikett), bilar, mat, vin, karriär osv. Även dessa ämnen gillas av reklamfolket i och med att diverse produkter enkelt kan smälta samman med reportagen och fånga läsarnas ögon, så att han eller hon vill shoppa.
Alla som är förnuftiga inser att denna utveckling givetvis även formar journalistens yrke. Allmänt sett också i den riktning som medieföretagen vill, dvs skapande av lojala och billiga anställda. Och underhållning kräver förstås mindre kvalificerade journalister vad gäller studier, kunskaper och erfarenhet. För att återknyta till haderittan räcker det med framåtvilja, brist på självkritik och enögdhet.
På så vis har mina morgontidningar blivit mycket mindre tidskrävande att läsa. Den kvalificerade nyhetsbevakningen – som är dyrbar för medieföretagen – har nämligen krympt rejält. Och spalterna har som sagts fyllts med enklare tankar och ord. Effekten har förstås blivit att åsiktsjournalistiken därmed kommit att se gyllene tider. I och med att varje journalist tillåts ösa ur sitt ego ser han eller hon sig förstås ofta som författare in spe. De anser att de har rätt att själva tycka och tänka och få se resultatet i tryckt! I och med att sambandet mellan de dagliga tidningarnas innehåll och viktiga dagliga nyheter närstan upplösts kan skribenterna också alltmer sitta hemma och leverera sina privata tankar om ditt och datt. Texterna hamnar i hög på medieföretagets lager och portioneras ut under kommande månads tid. Därför undrar jag om det inte räckt med utgivning av SvD och DN månatligen (men inser snart att det förstås gäller att dra in reklamintäkter).
Då jag till marmeladsmörgåsen avslutar min läsning på paddan känner jag numera en viss tomhet. Visst hajar jag till och gläds över de enstaka fördjupningar som kan skådas. Inte sällan är det då någon extern skribent som fått ett alster tryckt. Men den normala känslan av tomhet tröttar och jag irriteras samtidigt över stormen av åsikter – av politiskt eller annat slag. Tidningarnas beskrivning av sig själva som ”obunden moderat” respektive ”oberoende liberal” är nästan helt ovidkommande och ofta rentav falska, frånsett möjligen i fallet med SvD:s ledarsida (DN är närmast en ”beroende sossetidning”).
Under mitt morgonmål har jag således mött ett medieföretags presentation av sina egna och journalisternas behov. Att läsarna alltmer försvinner och tidningarnas ekonomi pressas är kanske enkelt att förstå. En nedåtgående ekonomi – som hålls uppe genom statsbidrag på 40 miljoner per år – syns särskilt för SvD:s del i en alltmer tunn utgåva. I syfte att det inte ska uppstå skriande vita spalter i SvD är tidningen numera fylld med skåpmat som tidningen köper från TT. På TT finns nämligen AJ, dvs anonyma journalister, som skriver spaltutfyllnad för brinnande livet. Åsikterna är kanske mindre framträdande, men värderingarna kan ändå ofta läsas i eller mellan raderna. Ibland undrar jag varför jag varje dag utsätter mig för tristessen att se hur den goda idén med en daglig morgontidning missbrukas.
Nej, nu är det dags att ställa tekoppen i diskmaskinen och uträtta något viktigt.
Torsten Sandström
