Är jag ensam att reagera över svenska gammelmediers likriktning? Samhällsbevakningen tunnas ut och marschen in i en allt trängre åsiktskorridor förstärks. Ifall en journalist uttrycker åsikter åt höger så hajar jag till. Det blir som om en gonggong ljuder i den allmänna kören till vänster.
Det blir alltmer uppenbart att tidningarnas ekonomi pressas. SR och SVT har ju sitt på det torra i statens – dvs skattebetalarnas – tvångsupplåtna famn. I såväl DN som DN dras det ned på utlandsbevakningens detaljer. Antalet djupa analyser minskar i rask takt. I stället erbjuds längre fördjupande reportage om ditt och datt a propå skeenden i tiden. Alltså texter som skrivs på lager för publicering flera veckor senare. Billigare förstås, men samtidigt mer ofräscht. Den kunniga journalistkåren ersätts av brödskrivare med vänsteråsikter.
Samtidigt förstärks utvecklingen från fakta- till åsiktsjournalistik, som är den övergripande tendensen i svenska gammelmedier. En annan genre som har kraftig tillväxt är individualismens långa rad av reportageteman, allt från själen, sexualiteten, könsvalet, rättigheterna (dock inte plikterna), stilen, etiketten till boende, heminredning och bilköp. Rena tsunamin av navelskådande egotrams och tyckande. Särskilt intensiv är psykologernas framfart, alla med sina nischer, rörande familj, otrohet, samlevnad, shopping, semester, lycka mm. Till och med klimatpsykologer släpas in i medierna för att tycka till. Antagligen till lågpris löner.
Det kan ju inte bara vara jag som reagerar. Gammelmediernas sämre ekonomi kan inte bara bero på minskade reklamintäkter. Även den yngre generationen vänder sig bort från dem och slutar köpa gammelpapper. Det är logiskt att man söker upp nya medier som passar individen. Därmed inte sagt att dessa medier har högre kvalitet faktamässigt eller intellektuellt. Men variationen är å andra sidan mycket större än gammelmediernas enkelriktning. Den som tex läser Dans Korns texter i Bulletin ser direkt att analysens djup håller god klass.
Nu det viktigaste. Traditionella mediers tillbakagång är ett hot mot den politiska klassens intressen. Ifall de försvinner så upphör också en viktig del av den politiska elitens möjlighet till daglig inpissning av sina politiska revir. Vi kan därför räkna med att staten tillför gammelmedierna ökade bidrag, sänkt moms mfl resurser jämfört med idag. Det är allvarligt.
Som kritiker av den svenska samhällsutvecklingen ser jag nämligen den svenska demokratins sönderfall. Alltså statliga bidrag till såväl de politiska partierna som till den före detta tredje statsmakten (medierna). Utan såväl partimedlemmar som människor som läser traditionella tidningar måste den politiska klassen ge järnet för att hålla alternativa medier stången. Stödet till gammelpolitikerna och deras medier motiveras just av hotet från de nya medierna. Även om man i stället talar om behovet att bevaka lokala skeenden.
Det svenska samhälle som växer fram påminner om 1940-talets litterära dystopier. En stor jätte som jagar den lilla människan och begränsar hennes frihet. Människors fria val hindras genom kraftiga statliga satsningar på det som politiska och mediala eliter själva anser korrekta. Demokratin som via fria folkliga initiativ ska verkar underifrån vänds med andra ord upp och ned. I stället för att reformera partiväsendet, öppna upp demokratin i direktbeslutande riktning, återinföra rejäla medlemsavgifter till partierna samt slopa alla bidrag så kör den politiska klassen rakt in i väggen i hundra knutars hastighet.
Ja, det är verkligen skrämmande. Det är dystert. Men är redan på väg att vara sant.
Torsten Sandström
