Här följer en artikel som är skriven för Wisseltoftabladet, som förenar en bygd mellan Osby och Vittsjö i västra Göinge.
På resa från Vesljunga till Visseltofta tänker jag ibland på hur det måste ha sett ut kring vägen i början av 1900-talet. Trots decennier av utvandring till USA bodde år 1900 omkring 70 % av Sveriges befolkning på landsbygden. Idag bara c:a 20%. På gårdarna kring landsvägen var det alltså efter sekelskiftet (1900) liv och rörelse under flera decennier. Och ett antal butiker och caféer var givna mötesplatser.
Alltså mängder med människor som skötte jord och kreatur. Flera sågverk fanns också längs vägen med pausande snusgubbar bland vedstaplarna. Över allt höggs ved, mjölkades, matades höns, dracks kaffe (på bit och med gök) och skvallrades. Många gick till kyrkan på söndagarna. Men man kan inte tala om något utbrett välstånd. Det var skillnad mellan folk och folk. Detta syntes om det på 1920-talet dök upp en bil på landsvägen. Många längtansfulla blickar mötte bilen från rader av cyklister.
Den sörgårdsdröm som idag odlas inom vissa politiska läger haltar. Visst har en livlig social gemenskap tråkigt nog försvunnit. Men med flykten från landsbygden har också en stegring av den ekonomiska standarden inträffat. De få jordbruk som idag finns kvar drivs rationellt, vilket framför allt innebär att skogen inbringar pengar. Skogsmarkens värdeökning har som bekant varit dramatisk. Det som idag kännetecknar landsbygden är lugnet och tystnaden. Och så en och annan bilist förstås. Framför allt under sommarhalvåret. Skiftet i aktiviteter mellan vinter och sommar – mätt i antalet människor, djur, cyklister och bilar – är kanske det som framför allt präglar livet på landet idag jämfört med 1920-talet.
Idag är västra Göinge som alla vet en turistbygd. För sydvästskåningar och danskar sker alltså sommartid en flykt till landet. Närheten till skön natur, bad, frånvaron av trängsel och inte minst ett tempo som verkligen skulle förundra traktens befolkning från 1920-talet. Industrialiseringen har alltså vänt upp och ned på livet på landet.
Men det finns fantaster som säger att utvecklingen idag håller på att bli den motsatta. Det talas om flykten till landsbygden. Än en gång är det den ekonomiska utvecklingen inom företagsamheten som driver på. Alltså färre tillverkningsindustrier och flera jobb inom service och tjänster. Även en ökad datorisering och utbyggnaden av fibernät driver på tendensen till arbete på distans, dvs på landsbygden. Till detta bidrar förstås en högre livskvalitet till lägre priser för boende och livsmedel. Så säger många – dvs de som flyttat från staden.
En tillväxt av den permanenta befolkningen i västra Göinges byar är alltså tänkbar. Men i så fall ändå ett annorlunda scenario, med bilresor till tätorterna för skolgång, vård, shopping och inte minst transporter vidare till storstäderna. Dessutom kommer kanske klimatets högre temperatur att medföra att mer mark läggs under plogen. Ytterst kan till och med mjölkbilar börjar rulla igen – för att trängas med raden av långtradare med timmer. Men ändå är det inte mycket som talar för återkomsten av samma folktäta odlingslandskap som i början av 1900-talet.
Hursomhelst kommer ett ökat utrymme för lokala intresseföreningar att finnas för de boende mellan Boalt och Visseltofta. Men förmodligen inte för att hylla det tidiga 1900-talets by- och odlingssamhälle. Utan mer för att knyta samman nutidens skiftande grupper av göingebor samt deras gemensamma intressen och behov av ett modernt slag. Alltså ett föreningsliv som är handlingsinriktat och koncentrerat på de boendes behov av gemenskap, trivsel och service. Mycket tyder också på att Osby kommun och andra regionala organisationer uppskattar en flink och praktisk lokal part från vår bygd att samtala med.
För övrigt framstår, enligt min mening, den dröm som nutidens miljökämpar hyser om bevarande av det öppna landskapet som såväl ekologiskt som ekonomiskt oförsvarlig. I vart fall ska inte landskapet hållas öppet med bidrag från staten eller EU. Om marken inte brukas bör den planteras med barr- eller lövskog, som bidrar till kretsloppet av växthusgaser. Framför allt är det upp till enskilda boende att med sina penningmedel välja hur naturen ska se ut kring de egna husen. Drömmen om en EU-finansierad Sörgård är en förlegad fantasi. En levande landsbygd är det som saken gäller.
Torsten Sandström
