En av de mest egofixerade journalisterna i svensk dagspress är Åsa Beckman på DN, en skribent som jag uppmärksammat i flera bloggar. Hon symboliserar en trist tendens inom svenska gammelmedier, dvs utvecklingen från fakta- till åsiktsjournalistik (som jag också kritiserat i många bloggar). Hon skriver krönikor som är extremt självreflekterande. Maximum hittills nåddes då hon beklagade sin före detta ”lena hud” (jag trodde först att de två orden i rubriken var ett feltryck och att hennes lena hund blivit överkörd).
Jag förstår fullt väl att mediepubliken behöver förströelse. Därför är en portion lättsamma och personliga ord givetvis på plats. Men tidningsmediernas huvudfunktion är att servera nyheter, dvs fakta om händelser inom och utom landet. Beckman uppfattar sig – liksom allt fler journalister – som politiska och moraliska domare, som ska delge publiken sin egen syn på olika skeenden i samhället nationellt eller globalt.
Det är klart att många läsare – med mig – reagerar över regnet av moralkakor vi utsätts för från medierna självvalda åsiktsgurus. Detta avspeglas i en omfattande kritik av gammelmedierna i den nya tidens massmedier, dvs bloggar, poddar, webbteve samt korta kommentarer på etablerade plattformar som Facebook, Twitter osv.
Det intressanta är den skrå-anda som kritiken framkallar hos gammelmediernas anställda. Häromdagen pekade jag på hur den nya nättidningen Bulletin har hånats av Aftonbladet, Arbetet, SvD med flera. Hånet sammanhänger med en tanke om att endast personer med journalistutbildning anses ha den kompetens och värdighet att skriva texter som gammelmedierna bygger på. I fallet Bulletin blir det extra komiskt i och med att skribenterna där i genomsnitt verkar ha en betydligt högre akademisk utbildningsnivå än de anställda på dagens papperstidningar eller statens radio/teve, där det ofta räcker med personliga kontakter och några kurser från ett skrivarseminarium på en folkhögskola eller närmaste lokala högskola.
Beckmans senaste inlägg vill få läsarna att lyssna på aktivister med politiska, kulturella eller andra syften. Den som följt hennes skriverier anar att hon än en gång talar i egen sak. Hon vill rättfärdiga sin position som förmedlare av personliga åsikter i dagliga massupplagor. Det är på Beckman vi ska lyssna blir det underförstådda budskapet. Och sluta med kritiken.
Hånet mot de internetburna medierna i kombination med försvaret av rätten att strö egna visdomsord omkring sig innebär en rejäl portion dubbelmoral då budskapet kommer från anställda vid etablerade medier. Det innebär såväl ett propsande på monopol som ett underkännande av andras rätt till det fria ordet. Hennes ord blir mums för svenska vänsterpolitiker, som alltmer söker after verktyg för att stoppa kritiska internetmedier. Google och YouTubes nedstängning av SwebbTV blir på så vis ett tidens tecken. Bakom åtgärden smilar en svensk justitieminister, som trots överläggning med bla Google för ett par år sedan, frånkänner sig allt ansvar. I totalitära regimer fattas statliga beslut om nedstängning av medier. I Sverige räcker det med hemliga samtal.
Beckmans dubbelmoral blir även allvarlig om den företräds av journalister, på tidningar som kallar sig liberala, moderata, oberoende etc, som samtidigt ger prov på omfattande mångling av egna politiska eller kulturella åsikter. Här finns nämligen en tydlig skillnad mot den nya tidens nättidningar och bloggar, som i allmänhet tydligt klargör vilken politisk eller annan åsiktsinriktning mediet favoriserar. Det är på åsiktsdeklarerade skribenterna man verkligen ska lyssna. Inte på gammelmediernas högfärdiga tyckare, som inte tydligt vågar anges vilken vänsterpolitisk linje journalisten företräder.
Torsten Sandström
