Så här skriver DN:s chefredaktör Peter Wolodarski den 27/9:
Det pågår ett krig mot journalistiken, ivrigt påhejat av världens mäktigaste person. Attackerna resulterar i rädsla och självcensur, även i Sverige.
Trump är inte alls min favorit. Men som ivrig kritiker av svenska gammelmedier känner jag mig givetvis ändå något träffad av Wolodarskis ord. Jag menar att svenska gammelmedier missbrukar sin position som föregiven tredje statsmakt. Utan tvekan är det så att vänsterns journalister har ett kraftig grepp över medierna och att de använder positionen för att driva åsiktspolitik, om än ofta inlindad eller förstucken. De formar på så vis en åsiktskorridor, som underförstått framför gällande åsikter, från vilka det är tabu att avvika.
Jag tror inte journalistkåren agerar på detta vis enligt en diabolisk plan. Nej, de uppträder som vänsterns ideologer gjort sedan ett par hundra år tillbaka i tiden: via egen övertygelse ser de sina privata värderingar som givna eller självklara. Den som tycker något annat måste talas till rätta, menar de. Av detta följer begreppet åsiktskorridor eller slagordet politiskt korrekta värderingar. Flertalet journalister inser alltså inte själva att de driver en politisk linje mot vilken invändningar måste kunna resas i ett demokratiskt samhälle. Till bilden hör att en en stor del av Sveriges befolkning – förmodligen en bred majoritet – hyser andra åsikter är journalisternas heliga prästerskap gör. Denna motsättning mellan svenska folket och journalisterna är lika uppenbar som att kritiken mot Donald Trump är befogad.
Wolodarski blir på så vis en i mängden av landets vanliga journalister. En man som satts på en alltför hög medial tron och, som kejsaren i Andersens saga, inte förstår hur landet ligger, dvs vad folk i landet verkligen tycker, tänker och ser.
Från tronen syns givetvis bilden av att ett krig pågår mot furstens många skribenter. I själva verket är kritiken av medierna saklig och även berättigad, med tanke på mediernas tänka position som en tredje statsmakt. Jag menar alltså att Wolodarskis gäng har sig själv att skylla. Det är deras mångåriga och samfällda åsiktsmångling i tidningar, radio och teve som är orsaken till att de nagelfars av många kritiker på sociala medier. Deras eget vägval har gjort dem till måltavlor för högst berättigad kritik. Tuffa invändningar är OK. Däremot inte brutala hot förstås.
Tyvärr talar mycket för att Bonnierprinsens klagan kommer att tillta i styrka. Och att närstående politiska intressenter och makter kommer att ingripa till stöd för journalistkåren. I pipelinen ligger särskilt stöd till livvakter för journalister och regler om att högre straff kan utdömas i situationer då en brottslig gärning rör en journalist. Jag försvarar inte alls brott mot journalister. Men jag är definitivt emot att åsiktskorridorens väktare ska ges särskilt straffrättsligt skydd. De har nämligen inte förtjänat detta. De agerar nämligen inte om sakliga kritiker av den politiska eliten, som tänkt var. De uppträder tvärtom som elitens försvarare.
Toirsten Sandström
