Häromdagen skrev jag en blogg om medborgarnas tillit. Begreppet är något oprecist. Ibland talar man om tillit till samhället, dvs till dess ledare (vertikalt) respektive en tillit horisontellt medborgarna emellan. I bloggen kritiserade jag en svensk statsvetare, Leif Lewin, som nyligen hävdat att tillit i båda avseendena präglade vårt land. Hans uttalande rörde den svenska strategin för hantering av coronaviruset. Men det framskymtade att Lewin på ett allmänt samhällsplan uppfattade tillit som något gott. Bland annat framgick det att han såg det som ett historisk fenomen med rötter i det svenska bondesamhället.
Enligt min mening finns det anledning att problematisera såväl frågan om tillit som huruvida fenomenet kan upphöjas till något gott allmänt sett i ett samhälle. Men först några ord om den historiska aspekten. Det är säker riktigt att det gamla svenska bondesamhället hade tydliga drag av lokal sammanhållning inom bygemenskaper. Men svagare var säkert den regionala gemenskapen såväl horisontellt men framför allt vertikalt, dvs visavi folk från andra byar respektive ledningen inom ett län eller landskap. Vidare måste det starkt ifrågasättas om det överhuvud fanns tillit till det centrala rikets alla folk eller dess ledning. Sannolikt fanns en rejäl respekt för kungen och landets överhet. Men då talar vi enligt min mening mer om tvång än om naturlig tillit eller förtroende.
Det sist sagda innebär att man måste göra en åtskillnad mellan olika orsaker till medborgarnas vilja att hålla samman. Det allmänna bruket av tillit baseras, såvitt jag förstår, på en frivillig önskan om sammanhållning horisontellt och vertikalt. Med den preciseringen tror jag att tillit är en god samhällsföreteelse. Inom det gamla bondesamhällets byar var det allmänt sett fråga om en sådan god horisontell tillit.
När det gäller tillit som baseras på större eller mindre inslag av tvång måste man fundera över orsakerna till att sammanhållning ändå kan iakttas. Såväl i historien som i nutiden finns exempel på samhällen som byggt tillit på starkt centralt tvång och som alltså ändå lyckats skapa en vilja till gemenskap som på ytan kan tolkas som tillit. Jag tänker exv på statsbildningar som Hitlers Tyskland eller Sovjetunionen och Kina. Nationsbyggena utstrålar starkt tvång, i verkligheten ett omfattande förtryck. Trots varierande grader av missnöje tror jag att man ändå måste säga att det existerat en sorts framtvingad tillit till maktens centrum.
Om vi återvänder till Sverige är det tydligt att spänningarna i det unga industrisamhället medfört en tydlig horisontell tillit mellan de tusenden av arbetare som sysselsattes inom olika verksamheter. I den mån vertikal tillit tidigare existerat hamnade den nu i en kris. Varken kung, kyrka eller politiker lyckades bygga det förtroende som kännetecknar en frivillig form av vertikal samhällstillit. Det fanns till och med tecken på revolutionära stämningar hos folkets skikt av arbetare.
Man kan säga att S-partiet och dess olika systerrörelser (fackföreningar, bostadsorganisationer, konsumentkooperation, broderskapsrörelse, Folkets hus, ABF mfl ) utvecklat en ideologi om tillit inom de egna leden. Denna sammanhållning har därefter systematiskt överförts vertikalt gentemot den svenska stat som S-partiet kom att dominera. Att landet byggts med tvångsinslag som (i mildare form) påminner om sovjettidens är klart. Marschen har skett till S-partiets visselpipa. Genom lag har nya maktfunktioner stegvis inplanterats.
Detta kollektiva samhällsbygge existerar än idag. Starka korporativa krafter backar upp en centraliserad svensk stat, modell S, som i sin tur hålls samman av en med utländska mått mätt storskalig byråkrati. I snart hundra år har denna samhällsform fått ett brett stöd i allmänna val. Men betydande oppositionella krafter har funnits hos bönder, företagare, fria yrkesutövare och tjänstemän. Dessa har ständigt bearbetats av S-partiets kollektiva propagandaorganisationer. Arbetarrörelsens framgångar har sedan många år uppenbart passerat sitt maximum. Att döma av väljarstödet har en tidigare massiv ideologisk uppslutning kraftigt tunnats ut. I IT-samhället sprids inom folkets breda lager en tilltagande individualism. Men den kollektiva samhällsmodellen har byggts med svensk betong.
Frågan är därför hur den svenska samhällstilliten ska karaktäriseras idag, horisontellt och vertikalt. Enligt min mening är tilliten påtagligt splittrad. En fast horisontell gemenskap eller sammanhållning saknas inom nationen som helhet. Och faktisk även inom kretsen av arbetare har uppslutningen kring arbetarrörelsens gemensamma ideologi kraftigt avtagit. På det vertikala planet gäller detsamma. Visst har ett nät av ekonomiska stödåtgärder – ”välfärdssatsningar” – gjort många medborgare beroende av det offentliga. Men frågan är om denna gemenskap ska ses som frivillig tillit eller som en bindning baserad på nödtvång.
I senaste riksdagsvalet röstade en majoritet mot S-regeringen. Detta visar att den horisontella och vertikala tilliten är tämligen begränsad i vårt land. Jag uppfattar det samförstånd som eventuellt råder som en planerad maktkonstruktion från ovan, med klart vacklande folkligt stöd. Leif Lewins lyriska uttalanden blir hursomhelst rena skönmålningen.
Till saken hör att mätningar av tillit sannolikt måste ge olika resultat till vardags respektive i lägen av nationell kris. I fara för krig eller död i virus söker naturligtvis många stöd i de samhällskrafter som existerar, särskilt som kyrkans budskap inte längre framstår som trovärdigt. Många svenskar kommer därför att följa virusstrategier som inbäddats i frivillighetens ord.
Men mycket talar för att sammanlagt fler skulle ha åtlytt en kompletterande strategi som baserats på tvång. Det intressanta är att den svenska regeringen de facto saknat denna lösning! Polisens resurser är nämligen dåligt organiserade samt över öronen upptagna med att bekämpa klanernas våld. Dessutom saknar nationen ett förvar värt namnet.
Den svenska strategin mot corona har därför inriktats på att upprätthålla en vrångbild av tillit. Syftet är att dölja att ett tvångsprogram saknas för en förnuftig och effektiv satsning mot smittospridning. Följden blir insatser av en svensk byråkrati, som delvis går på tomgång. Myndigheterna talar mest om att åtgärder måste ”säkerställas”, men inte hur det ska gå till. Samtidigt förklarar grannländernas insatser och resultat bort. Detta är den verkliga bilden av ”det starka samhälle” som S-partiet talar om.
Torsten Sandström
2020-04-12
