Sveriges socialminister Lena Hallengren är glad över att träffa en skånsk moderat som inte gillar privata bolag inom äldreomsorgen. Att han drabbats av problem kan bero på brister i den egna upphandlingen av privat omsorg! Hallengrens reaktion är tröttsam, men även typisk för nationens vänsterrörelser i olika skepnader. Det rör sig om en ovilja att försöka sätta sig in sociala realiteter. Men också en vana att sluta ögonen och drömma om den bästa av alla världar. Det vill säga den som beskrivs i det egna politiska programmet.
Min utgångspunkt är att driftsformen för en verksamhet inte nödvändigtvis är avgörande för resultaten. Valet mellan offentlig eller privat drift bestämmer inte i teorin utfallet. Men i praktiken blir en privat lösning normalt effektivare och billigare. För att åskådliggöra mitt påstående tänker jag berätta om mina egna erfarenheter. Under nästan tio års tid – för länge sedan – var jag verksam som prefekt (institutionschef) vid en av Lunds universitets största enheter, med omkring hundra anställda och en budget på c:a 100 miljoner kronor. Till saken hör att prefekten väljs av de anställda vid organisationen. Jag tillträdde på grund av att den ordinarie chefen plötsligt avled. Under ett antal år bedrev det nya team jag ingick i ett reformarbete av en tämligen eftersatt verksamhet.
Ägandeformen. Det säger sig själv att en chef, med en privat ägare flåsande i nacken, tvingas agera målinriktat. Och det behöver inte bli fråga om tvång ifall chefen belönas med hänsyn till framgångar som uppmätts. Vidare blir motivationen hög att följa direktiv och undgå påföljder mot avvikelser. Dessa incitament saknas normalt vid offentlig drift. Där saknas bonusar, direktiven är luddiga och sanktioner närmast uteslutna. En annan belastning för statlig eller kommunal verksamhet är de fackliga organisationernas starka ställning. Politiker i ledande ställning har ofta sin bas där och ser i vart fall till att fackens ord ges tyngd. Vidare har cheferna själva ofta facklig bakgrund. Detta medför givetvis att beslutsapparaten blir mycket seg och att kostnaderna ökar i offentlig regi.
Organisationen. Högsta chefen skapar inte själv resultaten, utan är självfallet beroende av att övriga anställda lägger manken till. I privata företag finns flera mekanismer för att driva fram snabba, effektiva och mindre kostnadskrävande lösningar på olika nivåer inom organisationen. Och det är förstås ledningens sak att driva på och inskrida om någon kugge i maskineriet inte fungerar. Min erfarenhet är att personstyrning inom staten är ytterst komplicerad. Förvisso är ett universitet en organisation med många kompetenta medarbetare, men också en bred samling av mycket svårhanterliga egocentriker. Med tanke på fackföreningarnas styrka utlöser enbart en enkel tillrättavisning ofta ett rabalder, som riskerar att medföra att inget händer. Arbetstakten i den dagliga driften kommer därför i andra hand. Många anställda går enbart på halv maskin. Och det är tämligen givet då bristen på effektivt ledarskap i allmänhet saknas i offentligt driven verksamhet.
Finansiell styrning. Privata företag ägnar som antytts mycken energi åt att planera och mäta utfallet i pengar. Onödiga kostnader jagas. Och effektiva ledare belönas. I och med att målet är vinst blir eventuella framgångar på så vis tydliga och problemen ges även en prislapp. Här är skillnaden milsvid jämfört med offentlig driven verksamhet! Grundorsaken är systemen för planering och penningtilldelning inom stat och kommun. Där tilldelas verksamheten normalt en klumpsumma, en tilldelning som ska räcka för driften under ett år. De närmare grunderna för utnyttjandet av resurser är oklara eller till och med omöjliga att genomskåda. Och resultaten, dvs utfallet av myndighetens verksamhet är mycket svår att mäta. Följden blir i regel att tilldelade medel förbrukas rakt av. Och stor energi läggs ned på att äska ökad tilldelning inför kommande år.
Därför blir de anställdas ambition att visa ekonomisk hänsyn nära nog noll. En chef som vill spara möts därför inte sällan av en oförstående kommentar i stil med att ”det finns ju pengar i budgeten”.
Min kortfattade rapport kan förstås utvidgas. Men bilden av ett inbyggt offentligt slöseri som godtas av naiva politiker är tillräckligt tydlig. Jag tror inte att all offentlig verksamhet kan/bör privatiseras. Men jag är övertygad om att upphandling av tjänster i privat konkurrens bör ges ett kraftigt ökat utrymme. St Görans sjukhus som ägs av Capio AB drivs till en kostnad som är omkring 15% lägre än jämförbara enheter i Stockholmsregionen. Och ändå går verksamheten med ett överskott som naturligt nog tillförs den privata ägaren! Skattebetalarna gör med andra ord en dubbel vinst.
Därför menar jag att många offentliga verksamheter bör kunna underkastas en upphandling. Alternativt kan ett av samhället ägt aktiebolag ta över driften i syfte att dra nytta av de drivkrafter som en drift i offentlig regi saknar. Jag vet att detta skett med St Eriks ögonsjukhus i Stockholm. Det mesta talar för att det finns en god potential att komma ifrån dagens utbredda offentliga slöseri. Många tecken tyder på att personalen också kan beredas bättre anställningsvillkor och få ökad tillfredsställelse i arbetet.
I tider av corona har St Görans akutmottagning nyligen fått mycket beröm i media. Om Sverige bara får en socialminister – och andra ledare – som försöker se verkligheten som den är finns goda förutsättningar för höjning av tillgängligheten inom vården. Det krävs också att yrkespolitiker, från alla partier, avstår från privilegiet att låta sig försörjas av de svenska landstingen/regionerna. En gigantisk politisk utmaning ligger i slopandet av vänsterns blinda tilltro till drift i offentlig regi. Inget tyder tyvärr på att dagens politiker ännu insett sitt missbruk av rätten att besluta för folkets räkning.
Torsten Sandström
2020-03-19
