Den som undrar över min återkommande kritik av tendensen i samhället att hylla identitetspolitik kan ha hjälp av dagens kulturdel i SvD. Identitet är ett abstrakt och svårgripbart begrepp. I SvD lyfts en minoritets sexuella preferenser fram på flera sidor. Jag menar verkligen att varje människa har rätt att välja sexuell linje. Och att uttrycka den i offentligheten, utan att hånas eller särbehandlas. Här måste läsaren tro mig!
En helt annan sak är om det är samhällets och mediernas sak att ständigt fokusera på olika minoritetsgruppers positioner. Klart är att en basal rapportering är nödvändig. Men risken är stor att mediernas och politikernas fanatiska fixering vid frågor om kön, sex, livsstil, hälsa, familj, psyke osv riskerar att flytta fokus från allvarliga sociala brister inom skola, vård, omsorg, bostäder, beskattning, byråkrati, försvar mm. Den sociala verkligheten eller basen skyms med andra ord genom identitetspolitiken.
Jag är inte alls någon fiende till att dessa ämnen dryftas. Det är viktigt att lyfta svåra och glömda frågor. Men jag är rädd för att fascinationen får till konsekvens att omfattande problem avseende majoritetssamhällets funktion glöms bort. Om det sker med avsikt att sprida dimmor vill jag inte påstå. Men rent faktisk bidrar det till en dimbildning. Och att minoriteter ges plats framför majoritetens behov. I en demokrati ska förstås en öppen diskussion kunna ske om allt. Men fokus måste riktas mot folkflertalets problem.
Det brukar sägas att kultur är speglingar av rörelser inom folket eller oftare eliter. Identitetskulturen är av senare slag. Den drivs av en begränsad krets intellektuella. Okej att hbtq-frågorna med rätt har avgörande betydelse för vissa individer. Men det är ändå fråga om minoriteter, som inte längre utsätts för förtryck i vårt land. Det kulturella samtalet rör inte längre centrala samhällsproblem.
