Årskalendern är under senare decennier fullspäckad med prisutdelningar och galor. Man kan fråga sig varför. Är det så att mer berömliga händelser inträffar nuförtiden? Knappast. Är det så att medierna vill ha något att tala om? Mer troligt. Mediasamhället behöver en almanacka så att det i förväg – enkelt och billigt – kan planera stoff för rapporter om mer eller oftast mindre spektakulära händelser.
Enligt min mening är det tröttsamt att nästan varje dag höra talas om att X eller Y fått en utmärkelse i guld eller kristall för något som folk sällan hört talas om. Men tusentals journalister tillåts ändå på så vis fylla sina arbetsdagar med långrandiga berättelser om X och Y:s storhet. Superlativen saknar gränser. Publiken orkar knappast ens höja på ögonbrynen, tror jag. Och nästa dag berättas med stora ord om att Z och Å belönats, Särskilt utrymme får förstås några tjog pris till journalisterna själva.
Häromdagen inträffade som bekant Alfredsgalan i Stockholm och snart är det vinstutdelning någon annanstans, kanske ett Prize Award i stil med Oscars. Det finns tusentals prisalternativ i många genrer. Är det någon större skillnad mellan dem frånsett möjligtvis prissumman?
Högt irriterade läsare säger att Alfred´s gala är något särskilt, som hela världen noga följer. Pyttsan! Påståendet är främst ett utslag svensk chauvinism (dvs en form av annars hånad nationalism). Jämfört med Oscars eller UEFA:s guldboll är det som hände i Konsert- och Stadshuset ingenting, vad gäller medial och publik bevakning.
Jamen, säger någon, Alfreds pris tar ändå sikte på något större, finare och mer märkvärdigt än pris till skådisar och fotbollslirare. Men är det så säkert? Kultur som kultur. Är det över huvud taget möjligt för någon att klart bedöma vad som är stort skådespeleri, författarskap eller fredshandling? Och vad gäller priser för vetenskapliga gärningar är det ständigt svårt att avgöra om Å- upptäckten är större än Ä-forskningens resultat samt vem som först kom på någon av dem. Och för övrigt är pris till nationalekonomer rena politiska lotteriet, något som Karl Marx antagligen leende nickat bifall till.
Så vad blir kvar idag av minnet efter festen till Alfreds ära? Enligt min mening är svaret etablissemangets hyllning till sig själv. Det vill säga glädjen över att höra till de utvalda som samlats för en gratis brakfest tillsammans med kungahuset. En fest där ett antal tänkande forskare och författare fungerat som sockerbitar att samlas kring. På så vis känner etablissemanget att de själva är en intellektuell elit. Alltså inte bara kreti och pleti. Utan utvalda för att under en dag umgås tillsammans. Alltså något av en klassfest.
Men efter festen tror jag några av deltagarna -I absolut inte alla – känner någon form av tomhet. Man frågar sig vad det stora var med Alfreds alla pris och hyllningar i skenet av vaxljus och kristallkronor? Ja, vad var det? Idag framstår minnet som en bläddring i Svensk Damtidning i väntan på att släppas in hos tandläkaren för en rotfyllning.
