Det antika Roms eliter förstod verkligen hur man skulle få lugn på folket. Genom att arrangera underhållning (spel) och ge bidrag (bröd) så lappades storstadens Roms många konflikter hjälpligt över.
Nutidens Sverige uppvisar förbluffande likheter. Mitt i den så kallade välfärden finns mångåriga olösta strukturkriser som inga ledande politiker vågar ta i. Den nya regeringen satsar förvisso djärvt på att motverka klanernas dödliga krig. Och apropå krig – att få in Sverige i NATO. Viktiga frågor förstås. Men vad händer i övrigt? Vård, skola, boende, skatter är krisområden som blöder. KD:s Busch – upp över öronen engagerad i elbidrag – släpper den centrala frågan om vårdens organisation och kostnader. Och L-partiet hummar om privatskolor, utan att lyfta själva problemet: kunskapsbrist hos eleverna.
Därför är jag förbittrad över att höra hur man i Sverige erbjuder underhållning och bidrag för att få svenskarna på gott humör. Visserligen utan direkt politiska beslut, men i nuläget lanserar den tvångsfinansierade teven än en gång sitt ABF-liknande jippo: Mellot. I stället för politik erbjuds folket sömnpiller och drömmar. Dessa time-killers kallar statstelevisionens chefer för samlingar kring lägerleden, helt i stil med vokabulären hos ABF:s unga örnar.
Och så den årliga föreställningen där välgödda chefer inom det idrottskommerisella komplexet ska få stat och kommun att finansiera OS. Hundratals miljoner ska alltså satsas på skitskytte mm i grenar som bara attraherar de få som orkar engagera sig extra dravel – dessutom tävlingar där ändå världsmästerskap arrangeras med täta mellanrum.
OS är förstås bara ett exempel på min irritation. Men OS-rörelsen förkroppsligar dessutom en världsomfattande maskin för korruption och vänskapsgåvor, genom vilket odemokratiska bossar på rad skapar sig en egen försörjning. Och på det tåget hoppade det svenska Riksidrottsförbundets chef häromdagen. Hans organisation, som redan badar i skattebetalarnas pengar, vill ha ännu mer för ett vinter-OS i Stockholm. Plötsligt är all flygskam (för tusentals resenärer till ett Stockholm utan snö) glömd. Nu gäller det försörjning av eliten inom det idrottskommersiella komplexet. Och för den delen mediernas fokusering på underhållning i stället för kritisk samhällsanalys.
Det svenska samhället badar i kriser. Eliten vågar inte ta itu med smeten. Man har sin egen framtid att tänka på. Istället satsar man på spel och bidrag för folket.
Man kan bli ledsen för mindre.
Torsten Sandström
