Jag är som bekant evigt trött på alla mediala skräckreportage om klimat och miljö. Allra minsta oväder sätter fart på veklagan. Är det för varmt beror det klimatet. Likaså om det är kallt ett tag. Och minsta insekt, fågel, fisk eller djur som plötsligt syns färre gånger innebär att mångfalden är körd i botten. Inte minsta framgång får historiens många berättelser om klimatomställningar, som inte inneburit att mänskligheten gått under (om än lidit svårt ibland).
Medierna har som bekant speciella journalister – klimatpredikanter – som håller cirkusen igång. Det rör sig om frälsta personer med bakgrund i miljörörelsen. Man kan därför inte förvänta sig att kritiska idéer släpps fram.
Här följer ett dåligt exempel. Nu är det ett stopp av utrotande av jättebjörnloka, parkslide och skunkkalla som utlöser skräckrubiker. Sydsvenskan skriver:
Oro i Skåne när regeringen slopar budget mot invasiva arter
Efter femtio år i Lund – nuboende på Lidingö – kan jag bara skratta. Att några talibaner samt anställda på naturvårdsverk eller länsstyrelser – av sysselsättningsskäl – oroar sig kan jag förstå. Men skåningen tar rubriken med stort smil, tror jag. Man är i stället bara glad över att en svensk Regering äntligen börjar prioritera hur våra skattepengar ska användas. Invasiva arter har ju funnits i alla tider. Människan är en – och byråkraterna på svenska myndigheter för övrigt en annan.
Än en gång har alltså Bonniers Sydsvenska gjort bort sig. Det är mycket roligt! Det händer varje dag.
Torsten Sandström
