I en bra artikel i dagens Bulletin kritiserar Mats Skogkär medierna för att krypa för den ”flinande” Magdalena Andersson. Han skriver bland annat:
Världen längtar efter “mindre konfrontation och polarisering”, förkunnade Andersson i sitt installationstal som partiordförande. I opposition har konfrontation och polarisering istället blivit Anderssons främsta kännetecken.
Det är så sant som det är sagt! Förklaringen är att hon och medierna surfar på ett gammalt fenomen, nämligen att socialdemokratin ska uppfattas som det parti som formar den svenska politiken och formulerar vilka problem som är relevanta för nationen. I en partiledardebatt nyligen slog hon sig för bröstet och rekommenderade motståndarna att agera lågintensivt. Själv använder hon sig av mobbing och politiska anfall. Hon och hennes parti är svenska mästare på att smutskasta andra och trixa med sanningen. Hennes härskarteknik är inte könsbunden – något som feminister däremot menar är ett manligt kännetecken – den är en produkt som odlats inom socialdemokratin från begynnelsen. I partiets ungdom fanns det i och för sig grund för stark tilltro för den nya rörelsen. Men inte nu längre. I och med Olof Palmes tid vid regeringsmakten har partiet utvecklats till en maskin för maktfullkomlig kontroll av Sverige – alltså inte längre en politisk befriare av nation och folk. Deras främsta metoder är röstköp och allianser med journalister.
Sveriges främst problem är att medierna domineras av vänsters journalister. Det är medierna som gett sossarnas deras stora svängrum. Först då mediernas ägare ser till att de anställda vid press, radio och teve agerar politiskt oberoende vid all nyhetsförmedling kommer Sverige att komma på fötter.
Torsten Sandström
