Det pratas mycket om behovet av en svensk litteraturkanon, alltså en lista över de viktigaste svenska böckerna under historien. Det sägs att en sådan lista skulle vara bra för skolan. I min värld vore kortare, tydligare och mer praktiskt inriktade läroplaner att föredra. Framför allt tycks träning behövas i att öht läsa böcker samt att kunna läsa och skriva för hand – inte bara knappa på en mobil eller en dator. Men snacket om en kanon visar hur den svenska dubbelmoralen funkar. Höga mål om en kanon i drömmarnas värld. I praktiken vacklande kunskaper och förmågor.
Min ingång till idén om en litteraturkanon är som vanligt historisk. Ordet är grekiskt och betyder ungefär rättesnöre, dvs något som ser till att en byggnad hamnar vågrätt och lodrätt. För hus är detta givetvis nödvändigt. Men knappast inom kulturen. Där ska ”tusen blommor blomma” för att citera en i och för sig synnerligen allvarliga dubbelmoralist (ordförande Mao). Särskilt tänkvärt är att begreppet kanon använts inom kristenheten för att nagla fast den korrekta trosuppfattningen och mängder av krav mot enskilda. Alltså en föga vacker historia.
En svensk litteraturkanon blir således en officiell åsiktskorridor rörande läsvärda böcker. Hur den ska se ut kan nästan vem som helst få bestämma. Det är en smaksak. En kanon blir ju ändå bara en politiskt korrekt lista över böcker.
I stället för att ständigt fokusera på det korrekta bör svenska folket övas i öppenhet och självständigt tänkande. Att läsa är bra, men att göra det fritt är bättre. Men av detta är den svenska politiska eliten förstås ointresserad. Man vill nämligen ha slätkammade väljare som sover gott på natten och röstar på Socialdemokraterna…
Torsten Sandström
