Vi får ofta höra att ett samhälles intresse för sina minoriteter är ett tecken på civilisation. Det ligger naturligtvis något i detta. Men egentligen är det inte själva minoritetsaspekten som skiljer gott från ont. Det är istället själva öppenheten eller vakenheten – inklusive frånvaron av tabun mot avvikande – som leder samhällsutvecklingen i en bra riktning. Eller med ett sammanfattande ord: upplysningen. Alla relevanta problem måste uppmärksammas, men hur de ska graderas inbördes måste bedömas från en politisk utgångspunkt, så att effektiv ekonomisk utveckling, kultur, välfärd, miljö främjas.
Jag har i många år studerat aktiebolaget som juridisk konstruktion. I aktiebolagslagen (ABL) renodlas en beslutsapparat för kontroll av ekonomisk tillväxt inom organisationer på aktier med framför allt flera ägare. Meningen är att det inför varje beslut mellan ägarna ska vara fullständigt klart vem som bestämmer. Den övergripande principen är som bekant att den som har flest aktier – eller snarare röster (om aktierna har olika röstvärde) – ska bestämma bolagets beslut.
I syfte att locka småsparare och ge dem ett rimligt skydd kompletteras dock majoritetsmakten med ett brett bälte av normer i ABL om skydd för minoritetsägare. Tanken är att minoritetsägare inte otillbörligt ska kunna särbehandlas. ABL innehåller därför en rad skyddsmekanismer som kan motverka maktövergrepp från majoritetens sida i speciella fall. Till saken hör att dessa minoritetskyddsregler formats restriktivt, så att inte en normal maktutövning från majoriteten hindras. I den praktiska rättstillämpningen brukas därför minoritetsreglerna sällan. Oftare funkar de dock som ett återhållande maktmönster. Till saken hör att småägare normalt tycker att majoritetens ska bestämma.
Ett av den svenska nationens många politiska problem är, enligt min åsikt, att skyddet av allehanda minoriteter utvecklats så långt att det stör effektiva samhällsbeslut. Att detta skett sammanhänger delvis med tanken om att minoritetsvärn är ett tecken på civilisation. Men det beror också på att svenska politiker – i jakt på röster vid allmänna val – lanserat rader av lagprojekt som avses värna olika särgrupper. Det har enligt min mening gått så långt att likabehandling utvecklats till en rättighetsdogm. Även små minoriteter kräver att få bestämma. Fokus flyttas därför från ett kunskapsmål i skolan till att alla elever ska behandlas likvärdigt där – hur nu det ska gå till i en stökig skolmiljö.
Till detta bidrar att hundratals intresseorganisationer var för sig driver sina medlemmars gruppintressen. För minsta särfråga finns åtminstone en förening som kräver en rätt att kunna stoppa ett visst beslut eller att få offentliga penningbidrag. Några av dessa minoritetsprojekt är i sina detaljer naturliga och nödvändiga, såsom vissa regler om diskriminering eller skydd för så kallad ursprungsbefolkning.
Men utvecklingen har, som man kan vänta sig, kommit att inta proportioner som allvarligt begränsar det svenska samhällets beslutsförmåga. Typisk är socialdemokratins sluga slogan om ”att alla ska vara med i båten”. Detta trots att många vet att beslut till majoritetens eller effektivitetens fromma är bäst. I samhällsdebatten kräver därför nästan varje grupp inflytande. På så vis flyttas samhällets fokus från centrala problem till bifrågor. Och följden blir att landets domstolar korkas igen av rättstvister. Verkställighet av viktiga projekt avseende samhällsbyggnad går därför i stå. Den svenska tidsrymden från byggplan till spaden i jorden är extremt lång. Enligt samma mönster proppas offentliga styrelser fulla med minoritetsföreträdare. Vidare riskerar krav på kvotering till exv bolagsstyrelser medföra att brister på kompetens uppstår. Och så vidare.
Tydligast syns problemen inom miljöområdet. Nödvändiga investeringsprojekt dras långbänk på grund av omfattande möjligheter för särintressen att driva talan inför rätta. Givetvis ska den närmaste grannen till ett miljöprojekt ges talerätt. Men i vårt land har de berättigades krets vuxit lavinartat. Att byggprojekt tar extremt lång tid till inflyttning är alltså självklart.
Liknande köer uppstår i allehanda domstolstvister där enskilda getts rätt att besvära sig över exv ett offentligt bidragsbeslut som inte beviljats. Idag gäller i flertalet situationer en rätt att få avslaget överprövat i åtminstone två instanser, oavsett om tvisten bara rör sig om några hundralappars värde.
Jag menar att effekterna sammanlagt blir allvarliga för ett smidigt fungerande samhälle. Tidsfördröjning. Massor av onödigt juristarbete. Och inte minst en förödande utveckling av den svenska mentaliteten. Inte har det svenska minoritetsskyddet skapat rader av trygga och nöjda medborgare. I stället har följden blivit ett folk av missnöjda rättshaverister, som anklagar det svenska samhället för att kränka deras rätt. I dagarna vill socialdemokraterna följaktligen skapa en bidragsakut för de svenskar som dignar under alla energiskatter som partiet själv hittat på tillsammans med Mp.
På så vis har svenska politiker bundit ris till sina egna ryggar. Och folket blivit gnällspikar. Utan att tänka på konsekvenserna har man gått nationens mängder av intresseorganisationer till mötes. Och folket har förförts av vackra ord och accelererade krav om minoriteters rätt. Ena dagen rör det gamlas rätt, den andra dagen ungdomars utanförskap. Och varje dag står sexuella minoriteter högst på agendan. Följden har blivit en ineffektiv svensk beslutsapparat och missnöjda medborgare. Någon lärdom av minoritetsskyddet i ABL har förstås inte tagits.
Torsten Sandström
