I The Economist (nr 48) läser jag att åtminstone 500 ryska journalister har flytt Putins diktatur och slagit sig ned utomlands. De kallas av den brittiska tidningen ”Den andra fronten”. Dessa modiga bygger därifrån upp kanaler för att framföra kritik mot Putins krig och förtryck. I allmänhet rör det sig om elektroniska nätverk med eller utan hjälp av internet. De gör alltså stor nytta med pennan som vapen.
Varför agerar journalister så? Jo, de anser det omöjligt att anpassa sig till Putinregimens politiska åsikter. De menar att de fråntagits sin rätt och plikt att som journalist analysera och kritisera den ryska staten. Därför tar de detta riktiga och som sagt tappra steg. De vill verka för öppenhet och inte anpassning till det ryska samhället. De är villiga att försaka familj, pengar och trygghet för en fri debatt. Det är sannerligen beundransvärd. Men det är ju faktiskt journalisten yrke ifall man – som sig bör – tar idealen om en tredje statsmakt på allvar.
När jag läser detta i The Economist kan jag inte låta bli att vända blicken mot den svenska kåren av journalister. Är det utsatta för tryck från politiker och media att agera politiskt korrekt? Anpassar de sig till en åsiktskorridor och därför förtiger argument som borde nå den offentlighet som medierna kritiskt ska betjäna?
Jag svarar ja på båda frågorna, med reservation för en grupp kvalificerade journalister, som vägrar att gå i den politiska korrekthetens alltmer snäva ledband. Den yrkeskår jag kritiserar har från journalistskolorna lärt sig att presentera vänsterns syn som samhällsideal. I denna ideologi har statens makt stor betydelse. Detta politiska val uppfattas som så självklart – att de journalister jag vänder mig mot inte ens ser några alternativ – och alltså inte uppfattar att de begränsar det öppna samtal, som de bör främja. Att gruppen vänsterjournalister dominerar Sverige antalsmässigt (omkring 70%) bidrar till denna slutenhet – deras kamrater agerar ju på samma sätt och utsätts inte för någon kritik (mer än från ”galningar” på internet som man ser det).
I Sverige kan man inte tala om något formellt förtryck. Åsiktsfriheten är synnerligen hög. Den som önskar kan skriva kritiska inlägg, liksom jag gör. Men det svenska mediala landskapet är ändå inte alls fritt i reell mening. I vårt land kan man verkligen tala om strukturer som begränsar öppenheten. Tydligast är klimatskräckens diktatur och vänsterns breda bälte av heliga normer. Den som bläddrar i DN och SvD (för att inte tala om Aftonbladet) får därför klart för sig att den nya svenska regeringen misslyckats redan dagen efter TIDÖ blev känd och innan Kristersson tillträtt. Förklaringen är den kår av svenska journalister som jag nu kritiserar (med ovan nämnda undantagsgrupp).
I Sverige behöver inga fly till utlandet för att säga vad man tycker om nationen. Det är bra. Det svenska systemet är ändå inte öppet. Ty här fungerar en kår av journalister som slutenhetens hantlangare. Ansvar för detta har mediehusens ägare, som – liksom andra arbetsgivare – måste se till att de anställda följer rådande normer för yrket. Och vad säger dessa yrkesregler? Jo, just öppenhet, kritisk analys av fakta och politiskt oberoende rapportering (frånsett ledarsidorna förstås).
Förklaringen till att ägare av tidningar och andra medier är tysta sammanhänger dels med vänsterns krafter, dels med att pressen idag har fokus på lönsamma mediala ämnen som film, teve, sport, bilar bostäder od. Om dessa ämnen är medierna sprängfulla. Och detta alstrar vinster hos andra företag inom mediernas koncerner (som exv inom Bonniers stora företagsgrupp). Återstoden av det mediala samtalet tillåts vänsterns journalister tämligen fritt sköta, något om tydligt syns inom Bonniers och Schibstedts koncerner. Det är lyckligtvis allt färre som tar del av detta vinkade samtal, men ändå tillräckligt många för att påverka svensk politik.
Jag följer dock medierna var dag. Det jag ser är en raffinerad form av kontroll. Om den försvann skulle Sverige bli ett öppnare samhälle. En mer levande demokrati. En nation där inte vänstern har tolkningsföreträde. Därför resulterar en analys av vårt land att även vi behöver ”En andra front”. Alltså en inhemsk sådan.
Torsten Sandström
Fältreporter
