Sveriges historia har åtminstone två mord på kungar som dött av goda politiska skäl. Karl XII och Gustav III. Alltså två majestäter som verkat för envälde och förtryck av det svenska folket.
Som före detta lundensare har jag särskild anledning att ogilla Karl XII, vars död skedde den 30 november 2018 – en hädangång som av högerkretsar i Lund firades som en dag för en hjälte att lämna jordelivet. I Lund uppstod under 1960-talets vänsterkravaller mot extremhögerns fackeltåg med rader av sympatisörer till den döde kungen. Spillror av dessa högermän finns idag inom SD och bakom webbtidningen Fria tider. Märkligt nog syns inga tecken på russofobi inom dessa kretsar, utan tvärtom förstående blickar mot Putin.
Efter att nyligen ha läst Magnus Västerbros synnerligen väl skrivna bok ” Tyrannens tid” (2021) har min ungdoms kritiska uppfattning om Karl XII fått en mer gedigen grund. Kung Karl var minsann ingen hjälte. Han var en inpiskad envåldshärskare som inte kunde ta råd av någon annan. I nästan två decennier levde han utanför Sveriges gränser enbart för att försöka vinna ett långt och hopplöst krig. Under denna tid plundrade han det svenska folket in på benen. Några hundra tusen svenskar miste livet och de överlevande beskattades närmast till döds. Bara för att Karl XII måstre segra i strid och inte ville sluta fred på andras villkor.
För svenska folket blev hans död en befrielse. Och inledningen till ett stapplande svenskt försök att bygga ”frihetstidens” parlamentarism. Det lyckades inte särskilt väl, men närde ändå en behövlig dröm om frihet från kungamakt. Spänningar mellan adel och kung blev följden. Mordet på Gustav III måste därför ses i perspektivet att han återinförde en ny form av envälde. Inte heller Gustavs dagar var så glansfulla som dikten påstår. Skenet bedrog. Misslyckade krig, döda soldater och annat elände.
Sverige har ingen anledning att sörja sina kungar. Svaret på frågan om dagens operettmonarki är något att ha är enligt min mening beroende av tänkbara alternativ, dvs presidenter från en klättrande politisk klass i stil med Urban Ahlin. Efter att under mer än femtio år ha varit republikan – detta efter att ha läst Vilhelm Mobergs bok (”Därför är jag republikan”, 1955) – anser jag trots allt fortfarande att republiken är den mest demokratiska lösningen på Sveriges behov.
Torsten Sandström
