Rubriken är från vänsterblaskan DN. Författare är förstås Hanna Hellqvist, kvinnan som ständigt talar om sig själv och sina kroppsliga känslor. Det sägs att existentiella frågor tillhör den nya tiden. Det går sannerligen inte att förneka. Och inom pressen är DN banerförare en nummer ett, med Åsa Beckman, Björn Wiman och så denna Hellqvist. Den senare är alltså trött på det kroppsbudskap hon ständigt själv sprider i spalterna. Så enfaldigt!
Det ligger kanske något i att en tidning ska ha något att ge envar. Men DN sysslar med något annat. Här dominerar snaskiga självberättelser i still med Beckmans tal om att ”hon minns sin lena hud”. Vem sjutton kan vara intresserad av vad hon minns om sin egen kropp. DN spekulerar i existentiella frågor. Snaskig läsning för människor utan lyftad blick ut över samhället. Man undrar om författaren får betalt i pengar eller om han eller hon köper sig annonsplats för självbespegling.
Ursprungligen var medierna bärare av samhällsnyheter. Med tiden sågs pressen som en tredje statsmakt, som skulle bevaka nationens politiker och ämbetsmän. Det var en fin tid. Men idag är dessa frågor trängda i spalterna. Den faktabaserade samhällskritiken får obetydlig plats. I stället väller sig in de ämnen som medieföretagen kan sälja annonser till. Inte är det längre hård faktakritik och djuplodande analyser (även om det mycket förekommer, men sällan). I stället berättas det om film, teve, sport, bilar, boende (livsstil) osv. Denna kommersiella miljö passar de egotrippade småttigheter som Hellqvist excellerar i. Särskilt som hon backas upp av medieindustrin och förekommer i billig underhållning som i SVT ”Ur spåret”. Där sprider hon samma själviska budskap och beter sig som om hon tror att människor vill lyssna på hennes plattityder. Det är sådana ämnen som medieindustrin tjänar pengar på via sina förgreningar till förlag, sportindustri, teve, internetleverantörer, bilindustri osv.
Jag menar att svensk press, radio och teve begår harakiri. För att rädda kosing till företagen låter medihusens ledningar journalisterna löpa amok. Inte undra på vi ställs inför vänstervridning och självbekännelser. Det går inte längre att tala om en tredje statsmakt. Tyvärr.
Torsten Sandström
