Nyligen har Högsta domstolen, HD, besvarat principfrågan jakande (Ö1314-22) beträffande en utländsk medborgares ansvar – i egenskap av VD i ett svensknoterat bolag – för påstått folkrättsbrott i södra Sudan. Den utländska direktören – som varit registrerad som VD i det svenska bolaget, kan således i princip åtalas i Sverige. Det är nu i första hand tingsrättens sak att fria eller fälla.
Trots detta är ledamöterna i den svenska folkrättens kuria – med ambition att utöva global kontroll – missnöjda med HD:s principavgörande. Starka svenska politiska krafter vill nämligen utsträcka svenska domstolars kompetens över hela jordklotet. Folkrättsprofessorn i Stockholm Mark Klamberg tillhör detta aktivistiska gäng. Hans vänsterliberala åsikter har som bekant länge gjort honom till ett attraktivt intervjuobjekt för SVT och SR. Ändå är han alltså inte nöjd med HD:s dom.
Förklaringen är att HD – med stöd i lagförarbeten – slår fast att alla misstänkta brott mot folkrätten inte med automatik kan leda till att en utländsk person kan åtalas inför svensk domstol. HD menar att det måste finnas en legitim koppling till Sverige, alltså att ett svenskt intresse berörs av åtalet.
Detta kan man verkligen hålla med domstolen om. Om vem som helst skulle kunna åtalas inför svensk domstol uppkommer självklart en synnerligen omfattande svensk domsrätt. I så fall omfattas hela jordklotets folkrättsliga övertramp. Resultatet blir inte bara en risk för stor anhopning av sådana brottmål i Sverige och dubbla straff. Dessutom uppkommer rader av problem med jurisdiktionskonflikter, utredningar, bevissvårigheter och inte minst processekonomiska frågor. Man kan därför tycka att HD:s krav på ett svenskt intresse är tämligen självklart, ifall utländska medborgare över huvud taget ska åtalas i Sverige och alltså inte i sitt hemland.
Att den svenska folkrättens superkramare är missnöjda sammanhänger med den politiska aktivism som tyvärr präglar gruppen. För dessa män och kvinnor är det inte bara fråga om juridik, utan om ett korståg som inte känner några nationella, praktiska eller ekonomiska gränser. Trots att svenska domstolar, åklagare och poliser är till bristningspunkten belamrade med brottmål menar man att de även ska ha kompetens att skipa rättvisa worldwide.
Jag menar att risken är stor att detta politiserar den svenska rätten. Det gäller ju att välja ut vilka personer, platser och skeenden som utomlands ska hanteras av svenska poliser och åklagare. Därför måste en svensk domstol – som HD anser – åtminstone konstatera att den tilltalade befinner sig i en position som rör ett tydligt svenskt intresse. Det är rimligt att exv en utländsk VD och makthavare i ett svenskt bolag behandlas på samma vis som en svensk styrelseledamot (vilket är aktuellt i det aktuella brottmålet).
Tyvärr har folkrätten utvecklats till en tummelplats för politierande jurister i Klambergs stil. De vill förändra världen med juridikens hjälp. De har sina vänner bland klimatkrisens jurister, som också vill se juridiken som ett verktyg för att angripa den egna statens bristande åtgärder enligt vaga rättsliga normer. Politik och juridik blandas medvetet samman. I stället för att strikt hållas isär. Talande är Klambergs kritiska yttrande mot HD: ”I min värld är det Riksåklagaren alternativt regeringen, inte domstolarna, som ska göra överväganden av det här slaget”. Det finns inga gränser för politikens makt över rättskipningen med en sådan syn på statsapparaten.
Torsten Sandström
