Erik Lidström pläderar i Bulletin engagerat för att exv åklagare och domare ska utses genom val. Detta på ett vis som påminner om USA:s rättsväsende. Tanken är att nationens medborgare ska ha rätt att utse personer som man anser har en korrekt rättskänsla. Det vill säga domare, åklagare och polischefer som inte är fast i byråkratins värld utan tillämpar svensk lagstiftning som den rätteligen gäller. Likaså anser han att ett system med framlottade ledamöter i domstolsjury bör ersätta det nuvarande svenska systemet med nämndemän. Lidström tycks mena att rätten på så vis kommer närmare medborgarna samt tvärtom. Hans ambition är rimlig, men problematisk.
Först är jag skeptisk till existensen av någon specifik folklig rättskänsla. Jag tror att folk i allmänhet har en tämligen diffus syn på vad som ska anses lagligt respektive olagligt. Särskilt som antalet lagar i den moderna välfärdsstaten är så omfattande att ingen dödlig kan överblicka dem. Enligt min mening är rätten till sitt syfte något objektivt, som svårligen kan fullgöras genom något slags rättskänsla, frånsett i situationen då ”luckor finns i lagen” eller då lagen strider mot tysta rättsprinciper. Lidströms ord att ”ingen objektivitet [existerar] i mänskliga ting” är kategoriskt nedslående i juridiska sammanhang (om än filosofiskt korrekt).
Lidström finner inspiration i anglo-amerikansk rätt. I medeltida engelsk rätt infördes ett system med jury för att låta medborgare bedöma ett juridisk fenomen som folk i allmänhet ofta kan sägas behärska, nämligen frågan om skuld. I brottmål och i fler civilrättsliga tvister – exv om skadestånd – är huvudfrågan nämligen i engelsk rätt att bedöma om svaranden gjort sig skyldig till de handlingar (eller underlåtelser) som motsidan påstår. Rättshistorisk blev detta en avancerad lösning i syfte att öka tilltron till de kungliga domstolarnas avgöranden. Till saken hör att det i England tillämpades ett sedvanerättsligt system baserat på common law och inte på skriven rätt. Genom juryn kan man säga att folket fick ett finger med i det juridiska spelet vid rättegången, där domarens roll var att känna till och tillämpa den oskrivna materiella rätten.
Jag tror att det är mot denna bakgrund man måste se USA:s 1700-talsregler om val av åklagare och domare. I en epok av rättsregler baserade i common law – och med en ännu tämligen mager lagstiftning – tyckte nationens fäder att det var bäst med en folklig politisk kontroll av åklagare och domare. Idag är situationen delvis annorlunda. Lagstiftningen har vuxit dramatiskt i USA. De politiska partiernas bråk är notoriska. Och en juridisk professionalisering utan like har skett i den stora nationen i väst. Idag tror jag USA klarat sig minst lika bra utan politiseringen av ämbetena som åklagare och domare. För övrigt anser jag skådespelet kring utseende av HD-domare som farsartat och inte alls som ett tecken på att rätten kommer närmare medborgarna. Snarare närmare de politiska partier eller sittande president.
Därför tror jag att en politisering av rättsliga ämbeten är ett historiskt stickspår. För svensk del är det uppenbart att en minskad politisering av rättsapparaten är det som behövs. Politiska val av ämbetsmän via en väljarkår som saknar rimliga kunskaper om såväl rättsväsendet som dess aktörer är inte ett steg framåt. I stället gäller det enligt min mening att bygga vidare på den djupgående professionalisering som under nästan 200 år skett inom den svenska juristskåren. Mångårig utbildning av jurister har skapat ett stort mått av fackkunskaper och – i normalfallet – en rimlig förmåga till rättslig analys oberoende av politiska läger. En svensk domare klarar därför idag såväl bevis- som rättsfrågor, utan behov av jury eller nämnd. Det senare organet har idag närmast en (kanske onödig) kontrollfunktion.
Huvudproblemet är idag, som jag ser det, en bristande rättskänsla hos dagens lagstiftare. Detta sammanhänger med en juridisk-tekniskt politisering av rätten. Innebörden är att basala demokratiska principer för rättsstaten trängts tillbaka och en attityd av hej-och-hå vuxit fram inom riksdag och departement (träffande kallat Lidbommeri, https://sv.wikipedia.org/wiki/Lidbommeri). Detta elände sammanhänger i huvudsak med socialdemokratins maktambitioner och den politiska klassen anspråk på dominans. På så vis har oviljan blivit stor att tala om existensen av nyttiga naturliga men tysta rättsprinciper. Därför har en svensk författningsdomstol ännu inte sett dagens ljus. Detta bör förändras!
Om man ser till nivån för ämbetena åklagare och domare är alltså inte politiska val en väg framåt, utan närmast en återvändsgränd. Däremot måste statsapparaten upprustas för att främja rättsstatliga principer. Högre domare bör utses av ett särskilt kollegium av domare (utan politisk representation). Och även statens myndigheter måste avpolitiseras i högre grad än idag, så att tjänstetillsättningar de facto sker enligt förtjänst och skicklighet och inte genom diverse dolda personliga kontakter med politiska kretsar. För Riksåklagarmyndighetens ledning finns här mycket att göra! Politiskt aktiva åklagare är av ondo. I grunden måste dessutom det gamla tjänsteansvaret förstås återinföras i svensk rätt!
Om reformer ska ske i den riktning – som jag tror att såväl Lidström som jag tycker – måste den svenska grundlagen reformeras. Politiska val till riksdag och kommuner måste bli tydligt personliga och inte bara ett ställningstagande till en palett anonyma namn på en röstsedel. Varför inte helt enkelt införa majoritetsval i enmansvalkresar! På så vis kan folket få en mer tydlig kontakt med sina politiker. Och framför allt rösta bort dem man ogillar. Dessutom bör svenska folket – såsom i Schweiz – i grundlagen ges rätt att arrangera folkomröstning om ett lagförslag från riksdagen. Tala om folklig politisk dynamit! Och en rejäl möjlighet att sätta handklovar på politiker som saknar den rättskänsla som behövs och ibland tittar fram i breda folklager.
Torsten Sandström
https://bulletin.nu/lidstrom-domare-och-polischefer-bor-utses-i-val
