T-banans linje 13 i Stockholm – den röda linjen – är motsatsernas spel. Från söder reser många invandrare norrut – dvs från förorternas områden med betydande inslag av utanförskap. I motsatt riktning, alltså söderut, färdas medborgarna från Lidingö och Östermalm in mot jobb i centrum. Det är fascinerande att iaktta skillnaderna mellan dessa två grupper av resenärer. Tydliga mönster finns givetvis beträffande hudfärg, förekomst av slöjor och tungomål. Det är inget ont i det.
Häromdagen (på väg från Huddinge sjukhus) äntrade jag linje 13:s station Masmo för färd norrut till ändstationen Ropsten. De resandes sammansättning speglade de sociala mönster jag nyss nämnt, givetvis plus inslag av ”vanliga svenskar”. Men denna dag rådde det kris. Två unga färgade tjejer omkring 14 år gamla råkade i bråk med två (för dem okända) något äldre killar från Afghanistan som stigit på och satt sig mitt emot. Oklart är vem som började rabaldret. Men ordet ”hora” uttalades många gånger. Ett långvarigt skrikande följde från dem alla, men mest från den aktivaste tjejen, som var påtaglig lättklädd, närmast i bikini-stil.
Männen reste sig flera gånger och utdelade (lätta) sparkar och hotfulla gester och ord. Grälet fick en synnerligen hög ljudvolym. Mängden resenärer i rusningen hem efter arbetsdagen såg rädda eller irriterade ut. Efter varandra försökte två modiga kvinnor tala om för de grälande att man önskade få lite lugn och att det vore bäst om tjejerna flyttade till lediga säten längre fram i vagnen. Först efter ett stegrat bråk tog flickorna reson under bittra ord om att det var killarna som började, vilket kanske var sant. Från de nya sätena sänktes ljudvolymen och bråket upphörde.
Något skamsen förhöll jag mig passiv från min position på första parkett. De två killarnas hotfulla attityd resulterade i att jag inte vågade, helt enkelt. De unga männen utstrålade nämligen kampvilja och strävan efter att ta plats. Kritik från en äldre man hade kanske fått konflikten att eskalera. Vad vet jag. Vid T-centralen lämnade de stridande vagnen.
Min upplevelse är bilden av en kulturkrock. Till stor del sammanhänger den med svenska samhällets oförmåga att genomföra en integration värd namnet. Till nationen har länge unga killar utan familjer lockats, dvs de ensamkommande som det skrivits spaltmeter om. Vilken typ av inlemmande har de fått i svenska kultur. Och många av de barn som följt med sina föräldrar till Sverige har inte heller fått lära sig det nya samhällets umgängesmönster. Vilsna mammor och papper från förorterna har kanske inte en aning om hur man bör agera visavi sina barn för att klara livet i vårt land. De sitter nämligen i sina getton och ser på parabolteve från hemländerna.
Okej att det även förr ibland varit stök på tunnelbanan med drogpåverkade. Men det jag berättar om är en följd av ett misstag som svenska politiker ansvarar för och borde ha undvikit. Man borde inte ha lockat hit invandrare (särskilt inte ensamkommande). Man borde ha satt stopp innan floden blivit bred. Man borde ha jobbat med språktvång, låglönejobb och bidragstak. Om föräldrar tidigt slussats in i svenskt kneg hade de sannolikt fått en något bättre grund för att styra upp sina barn så att det för svensk kultur främmande bråket på linje 13 inte inträffat.
Torsten Sandström
