Ganska ofta funderar jag över vilket problem som är Sveriges främsta. Det är inte enkelt att säga, ty nationen har ett knippe av gamla politiska tillkortakommanden. Dessutom är problemen länkade till varandra, på så vis att en alltför lång tid av socialdemokratisk makt över nationen byggt en grupp svenska svarta hål. Det ena har gett det andra osv. Tillsammans ger de en bild av av samhällskontroll via S-partiets och statens olika organ. Det frihetsideal som många gärna vill hylla har på så vis trängts tillbaka genom en mångårig politisk praktik. Sverige har – tillsammans med Frankrike – därför utvecklats till Europa mest centralstyrda demokrati.

Om jag tvingas att vara konkret och ta ställning till nationens främsta dilemma tvekar jag ändå inte. Sverige har utvecklats till ett medialt enkelriktat kontrollsamhälle. Men vid demokratins födsel under senare delen av 1800-talet drevs utvecklingen av en frihetligt liberal press. Många skickliga och väl utbildade pennfäktare drev en öppen politisk diskussion. Mediehus med olika inriktning konkurrerade om ordets makt över politiken. Alla politiker insåg att det massmediala ordets makt var avgörande för framgång i kampen mellan krafter till vänster och höger. Av naturliga skäl hade väl utbildade liberaler i allians med kommersiella tidningshus initialt ett stort försteg. Men vänsterns idéer hade många och goda pennor och en bred publik. För socialdemokratin var alliansen med August Strindberg en viktig händelse. Länge lyckades ändå liberaler och högerkrafter tillsammans med penningstarka mediehus balansera en framväxande djungel av vänstermedier. Än så länge rådde alltså en form av jämvikt mellan akademiska skribenter (liberaler och högerkrafter) samt arbetarrörelsens engagerade journalister.

Det var då det. För socialdemokratins ledning blev tidigt en vilja att kontrollera massmedierna en fråga av första rang. Initialt gällde det att hålla tillbaka mediehusen politiska makt. Kontrollen av public service gick till en början ut på att eftersträva balans mellan höger och vänster. Men socialdemokratin önskade gå längre och sökte vinna politisk kontroll av svenska medier. Äldre läsare av denna text minns hur den svenska staten länge försökte hindra privata medier att från utlandet sända radio till svenska lyssnare. Ett annat S-vapen var att beskatta den annonsering som då gödde se stora konkurrerande mediehusen.

Socialdemokratins strid för att styra mediernas politiska innehåll har sina rötter i det sena 1950-talets första journalistutbildning och framför allt Olof Palmes intensiva kampanjande fram till rollen som utbildningsminister 1967, två år innan han blev Partiets ordförande. Det är under detta skede som staten verkar för att kontrollera utbildningen av landets mediala skribenter och rapportörer. Genom offentlig finansiering av en lång rad statliga och landstingskommunala journalistskolor lyckades S-partiet få ett direkt inflytande över hundratals unga människor på väg in i mediehusens redaktioner.

En stark skiftande kvalitet och stark ideologisk övertygelse präglade de många skrivarskolor som skulle bygga vänstern stark. Om det var kommunism som predikades spelade inte stor roll för socialdemokratin – huvudsaken var ju en kamp mot högerns och marknadens krafter. Det är enkelt att förstå hur vänsterns kursplaner förmådde sporra journalister under utbildning att bli trogna de värderingar som ansvariga lärarna lanserade. Genom mediesamhället gyllene skimmer framstod sysslan som journalist som lockande. Detta särskilt som kritisk redovisning av fakta kom att retirera för skribentens ego och önskan att reformera samhället i vänsterns riktning. Journalistens yrke blev alltmer likt predikanten, som lade ut texten om mänskliga rättigheter. Hellre än att presentera fakta gällde det att frälsa folket från ondo, dvs från marknadens kapitalism.

Jag menar att det är ungefär där vi befinner oss än idag. Till dagsbilden hör mediehusen vacklande ställning ekonomiskt sett. Medieföretagens ledningen förmår inte längre upprätthålla kraven på högkvalitativ faktajournalistik. Dessutom har mediesamhället interna logik bidragit till att släppa vänsters krafter fria. Det finns nämligen mer lönsamhet i skriverier om teve, film, musik, sport osv, än i nyhetsbevakning genom dyra experter. Och dessutom: vilken mediechef vågar läxa upp en statligt utbildad journalist som kräver frihet att tycka och tänka som han eller hon vill? Resignerat tillåts därför vänsterliberala journalister fortsätta med sin eviga åsiktsjournalistik. Detta är förklaringen till att svenska journalister till omkring 70% lutar åt vänster.

Min hastiga historieskrivning avspeglas givetvis även i statens egna mediala skyddsling, dvs public service. Svaga chefer – med vänsterinriktning – låter här journalistskolornas predikanter hållas allmänt sett. Även om lagliga föreskrifter finns för oberoende rapportering är kontrollen av övertramp rena inbillningen. Hur skulle det för övrigt se ut om juridiken tilläts stävja de troende journalisternas sanningsrapporter? Inte kan fanornas bärare tillåtas stoppas av auktoritära jurister!

Kontentan är alltså att socialdemokratin tagit hem det det mediepolitska spelet. Genom att en aktiv klick vänsterjournalister dominerat medierna har Palmes önskedröm blivit verklighet. Vänsterns makt över medierna har i åratal varit ett faktum, anser jag. Fenomenet har blivit ännu ett tabu som ingen tillåts ifrågasätta. Utan tvekan bevisas min förklaring av rader av svenska valrörelser, där vänstern (med allt mindre marginaler) segrat, trots att det svenska folket blivit alltmer kommersiellt inriktat och allt mindre visat tilltro till vänsterideologi. Ändå har folket allmänt sett röstat som medierna lärt ut. Så har det varit i österlandets diktaturer. Så blev det genom statliga manipulationer även i vårt land.

Torsten Sandström

Please follow and like us: