Hittills har Ulf Kristersson agerat föredömligt inför lanseringen av sin nya regering. Utan att förhasta sig – och med stor tystnad utåt – har han presenterat en rimlig grund för en ny regering, som tyvärr har svag majoritet när det börjar blåsa från vänster.
Kristersson har dragit slipstenen på ett vis som man kan förvänta sig att seriösa politiker. Livet i den politiska klassens förlovade land riskerar annars att locka till dåligt genomtänkta och förhastade beslut. I stil med hej och hå har haft med åtta år av vänstermakt. Vi har sett socialdemokratiska yrkespolitiker som talat vitt och brett om reformer utan att de stora svenska politiska problemen ändrats. Svenska folket har tvärtom drabbats av ökat elände, som den politiska klassen till vänster gjort allt för att dölja.
Jag skriver detta med tanke på skeenden i Storbrittanien. Det politiska garnityret där – från vänster till höger – förefaller ”hialöst” som man säger i Skåne. Först en naiv och vårdslös Boris Johnson. Och så nu en skövilt reformgalen Liz Truss, som beslutar hastigt och ändrar sig ännu snabbare. Rena rama politiska lekstugan i den moderna demokratins hemland. Välbetalda politiker gör helt enkelt bort sig.
Som vän av denna nation är jag bekymrad och besviken. No trust for Truss!
Det vi ser i England och på hemmaplan är den västerländska demokratins problem, nämligen en politisk klass som fjärmat sig från väljarnas behov och intressen. Den viktiga rollen som byggare av ett öppet folkligt styre – där en försiktighet hushållning sker med medborgarnas pengar – har förändrats till ett riv och slit om folkets resurser, varvid politikernas egna intressen fått alltför hög prioritet.
Såväl Storbrittannien som Sverige har mycket jobb att gör för att skapa en bättre fungerande demokrati! Det finns många förslag till lösningar på bordet. Men dagens politiska ledarskap förhåller sig passiv.
Torsten Sandström
