Om du är intresserad av historia och vill vidga dina perspektiv tycker jag att du ska läsa Jonathan Lindströms bok ”Sveriges långa historia”, 2022!

På 500 sidor vill han beskriva det nuvarande rikets framväxt ända sedan inlandsisen började dra sig tillbaka för omkring 14.000 år sedan. Det långa perspektivet blir ytterst fruktbart. Författaren förklarar med lätt hand hur ett svenskt folk vuxit fram i konflikt med naturens krafter och omgivande folkgrupper i rörelse. Man skulle kunna tro att en synvinkel på mer än tiotusen år skulle göra berättelsen alltför svepande och detaljlös. Men arkeologen Lindström lyckas gräva fram en lång kedja av fynd – stora och små – från de många typer av samhällsformer som sett dagens ljus i Norden. Strategiska skeenden belyses och knyts samman på ett pedagogiskt vis. På så vis känns hans väv både tät och medryckande.

Läsaren får klart för sig hur historien drivits fram genom människornas skiftande försök att försörja sig i en ofta hård och med jämna mellanrum skiftande yttre miljö vad gäller värme och kyla. Verktyg, ekonomi, folkförflyttning och klimatväxlingar framstår som utvecklingens främsta drivkrafter. Läsaren. ställs alltså inför en resa mellan redskap av sten, brons och järn – dessutom en färd i strid mot tuffa klimatomställningar och svåra umbärande i form av krig, svält och sjukdomar.

Särskilt intressant är att följa hur storskalig invandring till Skandinavien medfört att kunskaper tillförts våra förfäder om jordbruk, boskapsskötsel, hantering av metaller, idkande av handel och inte minst konsten att fånga slavar och slå ihjäl fiender. Den omfattande invandringen omkring 2.000 år före vår tidräkning av bondenomader med kunskaper om hästuppfödning – den så kallade jamnayakulturen från trakterna av Svarta havet – har i grunden omformat det svenska folkets framtid. Dessa stridbara unga män tog med sig ett nytt (indoeuropeiskt) språk, en kultur baserad på kamp och en rad nya religiösa influenser. Genom ingifte och kamp kom de på sikt att ta ledningen över redan befintliga jägare, fiskare och bönder.

Boken ägnar stort utrymme åt det uppländska samhälle av svear som under mer än 3.000 år fram till idag utvecklats till den svenska nationen kärna. Det rör sig om folk i ett landskap som länge varit ”under isen”, dvs dränkt av smältvatten. Man kan därför med rätta säga att dagens politiskt korrekta uppsvenskar och stockholmare har kommit upp sig. Kampen mellan svearnas olika grupper av stormän har i grunden format Sveriges politiska historia. Det är värt att notera att detta ingalunda skett rätlinjigt, utan att eliter under ständiga konflikter kommit och gått. Skyddet från Mälarens många fjärdar och sund (exv. Strömmen före Stockholm uppkomst) har gynnat svearnas maktställning, tillsammans med ett fördelaktigt läge längre från kontinentens faror. Avgörande har dessutom varit kännedom om strid till sjöss och förmåga att skaffa fram och bereda pälsar och järn från stora skogar i norr.

Lindström har en god förmåga att göra läsningen medryckande och faktiskt rolig. Han berättar livligt och med gott flyt. För mig som är fascinerad av riter och ceremonier – jag har just nu ett manus till romanen ”Ceremonimästarna” färdigt för lämpligt förlag – blir Lindströms bok en skildring av symbolernas viktiga spel inom samhällslivet. På så vis känner jag frändskap med författaren.

Men då jag själv varken är historiker eller arkeolog av facket har jag förstås svårt att bedöma vederhäftigheten i Lindströms berättelse. Hans avsikt är inte heller traditionell vetenskap, tycks det. Men jag anar ändå att akademiernas felfinnare kan komma med kritiska invändningar. Personligen är jag inte helt övertygad av ett par val från författarens sida. Motivet till att Lindström valt bort en separat skildring av vikingarnas era känns något krystad. Han talar om en ”vikingaschablon”. Man anar en ovilja hos författaren att särskilt skriva om plundring, fängslande av trälar och ond död Men orsaken kanske i realiteten är att vikingarna inte bara passar in på hans fokus på svearna, då den även rör viktiga danska delar av dagens Sverige, dvs Skåne, Blekinge och Halland. Det känns inte helt bra.

Dessutom anser jag inte att Lindströms ambition att föra fram historien ända till Aina Erlander är särskild lyckad. Det medför ett avslutande mycket kort kapitel som mer känns som politisk utfyllnad än som klargörande. Redogörelse för Sverige i nutiden – efter år 1350 – blir således slumpartad och kufisk.

Mina avslutande ord till trots vill jag påminna om att Lindströms bok varit en mycket god läsupplevelse, som verkligen är värd att rekommendera läsare som vill vidga sin historiska horisont.

Torsten Sandström

Please follow and like us: