Vid politiska samtal som jag deltar i får man ofta höra – exv då Magdalena Anderssons presenterar vallöften efter åtta års tystnad – ”detta måste hon ju säga”. Även om den som säger så inte själv gillar socialdemokratin, så tycks meningen vara att Andersson inte har något annat alternativ än att säga det hon tidigare med emfas förnekat.
Jag menar inte att hennes nya uttalanden i denna stil är ologiska. Men att de accepteras av dem jag samtalar med vittnar om en politisk förstening. Med andra ord att hon i dagens politiska klimat inte anses ha något alternativ.
Märk att den mening jag skrev sist inte är sann. Hon har faktiskt ett helt spektrum av alternativa lösningar (eller att stå fast vid åtta års snedvriden politik). Problemet är bara att alternativen sannolikt saknas om hennes politiska parti ska behålla makten. Därför är talesättet att en politiker måste säga något visst enbart sant just under förutsättningen att partier till varje pris ska behålla makten.
Någon tycker kanske att jag är fånig och invänder att det är en självklarhet att politiska partier önskar behålla makten. Men jag menar att detta inte heller är en naturlag. En annan sak är att det håller på att bli en självklarhet i det praktiska politiska livet att partier vill prenumerera på makten.
Orsaken till att det inte är en naturlag är att det fina begreppet demokrati inte kan definieras som att existerande partier alltid ska bestå. Tvärtom är det ett demokratiskt ideal att växling sker vid makten och att politiker kommer och går.
Att orden ”detta måste hon säga” allt mer framstår som en naturlag sammanhänger således med framväxten av en politisk klass omkring ett parlament där partier konkurrerar. Den politiska klassens intressen strider nämligen ganska ofta mot folkets preferenser. För en politisk klassbildning är nämligen bevarad makt prio ett. Därför måste det talesätt jag nu kritiserar omformuleras för att bli sant och lyda så här: ”detta måste Andersson som medlem i den politiska klassen säga”.
Ty om den politiska klassens behov inte längre är styrande – dvs att Andersson mycket väl kan strunta i sitt partis framtid – kan hon ju lika gärna säga vad som helst som är bättre för nationen än det hon nyss sagt. Hon kan tex säga att oppositionens kriminalpolitik är att föredra. En väl fungerande demokrati förutsätter inte bevarad makt för en politisk klass och dess olika partier. God demokrati är de politiska beslut som bäst främjar folkets intressen.
Om alla svenskar anstränger sig att studera och kritisera den svenska politiska klassen är det möjligt att vi på sikt kan få politiker som verkar för det bästa beslutsalternativet för nationen – oavsett politikernas och partiernas egna egoistiska intressen.
Torsten Sandström
