Sverige har länge stått inför en ideologisk klyfta mellan socialdemokratins och vänsterns kollektivism å ena sidan och liberalismens individualism å den andra. Det liberala tänket är äldst och har i Sverige drivits fram inför införandet av tvåkammarriksdagen omkring mitten av 1850-talet. Här är grundkomponenten medborgaren och hans rättigheter och skyldigheter. En stor del av individernas privata liv var då på många plan till stor del oreglerade i svensk lag.
Men med kollektivismen blev det andra bullar. Dess credo är en följd av dogmen om arbetarnas intressen som en särskild klass, en grupp utan tydliga individuella ansikten. Regleringsivern syns ännu tydligt i dagens svenska samhälle. I lag har breda sektorer av samhällspolitiken överlämnats till Socialdemokratiska partiets många samarbetsorganisationer. Ofta med följden att dessa i lagstiftning utpekats som avtalsmotparter såsom arbetsgivare, hyresvärdar, kulturorganisationer mfl.
Det intressanta är hur folkets och väljarnas sympatier över tiden växlat mellan de två ideologiska poler som nyss nämnts. Efter första världskriget tog kollektivismen allt mer över som herre på täppan. Kulmen inträffade i tiden efter det andra världskriget. Den sista stora kollektiva reformen avsåg allmän pension i statens regi (och inte genom försäkring).
Från och med ungefär Olof Palmes tillträde som statsminister börjar i grova drag S-skutan att sjunka. Starkare liberala krafter kunde då noteras ideologiskt och politiskt tappade S-partiet såväl medlemmar som väljare. Thorbjörn Fälldin blev logiskt nog ledare för den första borgerliga regeringen. Centerpartiet stod nämligen med en fot i bondeklassens gamla samhälle och den andra i den självägande bondens individuella intressen. Där står Centern som bekant än idag, utan att partiet numera i ord – men väl i handling – vill kännas vid sin bondekollektivism.
Trots S-partiets stora reträtt har Sverige i grunden fastnat i socialdemokratins kollektiva politiska ideal. Partiets många år som lagstiftare har medfört att rätten i ännu i grunden vilar på korporationernas makt. Enskildas behov av inflytande har fortsatt hållits tillbaka. Mot den bakgrunden är det paradoxalt att allmänhetens tänk sedan länge utvecklats till förmån för individens intressen, något som syns i rader av särfrågor avseende kön, etnisk bakgrund, skilsmässor, rollen som barn, psykisk ohälsa, brottslighet, mediekultur, osv.
Man kan på så vis säga att svenska samhället blivit schizofrent – två diametralt skilda ideologier härskar – den ena inom den offentliga politiken och den andra på vardagens individplan. Följderna är synliga och ibland tämligen dramatiska. Typiska individuella skeenden, som man förväntar sig ska analyseras på ett personligt plan, förvandlas till krav på det offentligas ingrepp. Tänk bara å skolan. Enskilda barns problem avseende anpassningssvårigheter, stök, ohälsa mm möts konsekvent med rop med krav på att stat och kommun ska göra insatser. Detta i stället för ett samtal om just den unga individens egen status eller föräldrarnas roll i sammanhanget. Det paradoxala är alltså att enskildas beteenden inte analyseras på egoplanet, utan på den offentliga samhällsnivån.
Mordet på två lärare i Malmö behandlas exempelvis i medierna på ett lika splittrat vis. Å ena sidan beskrivs ingående skolans och hälsovårdens försummelser att upptäcka kristecken – hur nu det ska gå till rörande vansinnesdåd. Å den andra briljerar medierna med att framhålla den unge gärningsmannens stora ånger på det personliga planet och att han egentligen önskade begå självmord. Han framstår närmast som ett offer.
Tyvärr tror jag att vänsterns politiker tycker att utvecklingen är bra. Klasser och grupper befästs på så vis i samklang med bestående kollektiva strukturer. Det ivriga talet om en generellt stegrad psykisk ohälsa förefaller närmast vara ett sätt att skyla över individers missnöje och oro över ett samhälle och en skola som inte fungerar på det sätt politikerna lovat. Visst har skolan och andra institutioner sitt ansvar i sammanhanget – där syns tydliga kollektiva och byråkratiska dysfunktioner. Min poäng i denna text är att kravlöshetens höga visa är oförenlig med ett modernt liberalt samhälle där unga individer ska utvecklas till fria medborgare. En stegrad välfärd ska inte tillåtas medföra ett minskat ansvar för individen.
Det tycks alltså som Sverige ännu inte vill ta avsked till socialdemokratins kollektivism. Att partiet själv gärna vill permanenta status quo för fortsatt maktutövning är helt naturligt. Men oppositionens partier måste ta individualismen på allvar. Jag tror det måste ske genom en fortlöpande diskussion om individens ansvar. En lämplig start är att tala om krav på föräldrar och skolelever. Samt om brottslingars skyldigheter gentemot individer. Även frågan om det som idag kallas ”psykisk ohälsa” har som antytts en tydlig individuell aspekt, som resolut måste frigöras från de rop på offentliga ingrepp som ständigt hörs nuförtiden tiden.
Framför allt måste ansvarsfrihetens mantra överges. I Sverige måste ett samtal föras om krav på unga och gamla visavi andra medlemmar i samhället. I en liberal demokrati måste enskilda – även ungdomar – tvingas bära ansvar för sina val och handlingar. För barn gäller det däremot kontroll via föräldrar.
Det jag nu skriver kommer förstås av mina kritiker att stämplas som auktoritärt och konservativt oförstånd. Men jag menar självfallet inte att samhällets roll helt ska upplösas. Men de ska begränsas rejält. Min avsikt är att individens ansvar måste renodlas och få betydligt större plats i samhällsdebatten i vårt annars så individuella Sverige. Så länge individen hålls omyndig kommer socialdemokratin att regera nationen.
Torsten Sandström
