Vänsterns partier gillar att stat och kommun ökar sin makt och att allt fler beslut överlämnas i det offentligas händer. Förvisso kräver ett komplext samhälle ingrepp från det allmännas sida. Men bara viljan och vanan att ständigt ropa på lagstiftning och fler beslut av politiker är oroande. För att inte tala om ord som hyllar ”det starka samhället”.
Basen i den västerländska samhällsformen är nämligen individer, familjer och företag som själva har frihet att styra och ställa. Så har det varit i nästan två hundra år. Det gäller därför att i grunden främja det enskilda initiativet och låta kreativa personer och bolag verka för ökad frihet. För individen och familjerna gäller det att träna förmågan att själva vilja och våga – inte bara att vänta på att det offentliga tar initiativet. Samt att kunna misslyckas då ett hoppingivande projekt tyvärr kapsejsar. För samhälle och företag är nämligen enskildas ständiga kamp för bättre lösningar, ökad lönsamhet och vidgad konkurrens superviktig. På så vis blir socialisternas driv efter ökad offentlig makt faktiskt något kontraproduktivt och ytterst en samhällsfara.
Faran ligger dels i att människor resignerar och ropar på samhällets hjälp, något vi alltså redan ser varenda dag nu för tiden Lika dålig är risken att samhällets beslut blir ineffektiva, sämre genomtänkta och framför allt ekonomisk kostsamma. Om någon sanning bevisats av historiens lopp så är det att omfattande offentlig planering är djupt skadligt för ett samhälle och får förkvävande verkningar på kultur, enskilda initiativ och fria beslut.
Man skulle år 2022 tro att politiker i västerlandet hade insett planekonomiernas dysfunktioner. Sovjetsamhällets undergång är ju ett exempel som i sin tydlighet är brutal. Kinas relativa välfärd – men stenhårda förtryck – är ett tecken på att man accepterat en kapitalistisk produktionsapparat men förkastat friheten.
Allt detta har inte vänsterns anhängare förstått. För dem är egentligen fortfarande ordet privat och vinster ett rött skynke. Men tilltron till lagstiftning, planering och mängder av offentliga beslut är oförminskad. Dessutom ser vi en tydlig och oroväckande utveckling mot styrd planering inom EU. Vidare gör FN anspråk på att styra inte bara jordklotets väder, utan också dess klimat.
Liknande strävan efter makt syns sedan länge inom socialdemokratins Sverige. Enligt min mening är det fråga om synnerligen allvarliga tecken. Alltför enkla budskap om planerad ordning vinner dagligen terräng i vårt land. I förlängningen ser den klarsynte tyvärr frihetens dödsryckningar. Även en armé av byråkrater skådas som tågar in i privatlivet och styr och ställer över företagande, familjerätt och äganderätt. Det sker faktiskt redan nu med Barnkonventionen och Miljöbalken som tydliga verktyg.
Självklart är min text tillspetsad. Men själva kärnan är sann och visar att det finns ett hot mot det öppna och fria samhälle som jag och många andra vurmar för. Dvs den samhällstyp som hittills har skapat välstånd och välfärd. Den tilltagande planeringen hotar att skapa ofria människor, att plundra företag och att bygga ett samhälle och en kultur som planeras av socialismens byråkrater. Som sagt är FN:s återkommande och flummiga skräckscenarier avseende planetens uppvärmning en del i detta scenario. Det är en grogrund för omfattande planering och en bas för synnerligen kostnadskrävande satsningar på tämligen lös grund.
Alltså ser vi ett skrämmande samhälle där alla marscherar i samma takt – och där kritiska visselblåsare hånas. Det är givetvis inte rätt väg att bygga demokrati. Det är tvärtom den återvändsgränd som socialismen anvisar. Min oro rör en stegvis inskränkning av av människors initiativförmåga. ”When will they ever learn?” sjöngs det på 1960-talet. Sextio år senare är frågan fortfarande befogad.
Torsten Sandström
