Som fri bloggare, med öppet redovisad politisk bakgrund och ambitioner, har jag rätt att framföra mina egna politiska värderingar. Jag spelar med helt öppna kort. Härom kan inte råda någon tvekan. Och ingen av mina läser kan påstå att de blivit vilseledda.
Situationen är helt annorlunda rörande flertalet svenska journalister som arbetar på medieföretag som ger ut exv DN och SvD, för att inte tala om de statskontrollerade företagen SR och SVT. Dels har samtliga dessa företag publicerat sina officiella politiska inriktningar. DN säger sig vara obunden liberal och SvD obunden moderat/konservativ. Public serviceföretagen är till och med enligt lag skyldiga att vara politiskt oberoende. Allt pekar alltså på att journalisten inte – utan att ange att de rör sig om personliga val – ska propagera för sin egen politiska övertygelse. Men det gör de ändå.
Vad gäller journalistikens etik är saken mindre klar. Mediernas publicitetsregler tar sikte på skydd för publiken och talar om saklig rapportering. Dvs inget privat politiserande med andra ord – förutsatt att det inte varnats för åsikter. Journalistförbundets yrkesetiska regler är inte mycket att hänga i julgranen. Här sägs minsann inget om att hålla inne med egna åsikter vid rapporteringen! I reglerna räknas bara upp ett antal självklara begränsningar vid rapporteringen.
Ändå måste slutsatsen bli att svenska journalister åläggs en saklig rapportering. Och att egna värderingar måste minimeras och åtminstone deklareras i stil med ”enligt min åsikt”.
Efter åratal av kontakt med svenska massmedier blir min slutsats fullständigt klar. Privata politiska åsikter – utan varningsflaggning – tillhör sannerligen den dagliga rutinen. I såväl de upplagemässigt större tidningsmedierna som inte minst de statskontrollerade medierna.
Det som närmast förvånar mig är att journalistkåren utan att skämma på ett så fundamentalt vis är villig att bryta mot de grundläggande moraliska normerna för yrket. Flertalet journalister agerar precis som de själva var drottningar eller kungar vad gäller publiceringen – alltså som mediets ägare. Egot talar med andra ord. Man kan inte märka den minsta skamsenhet, nej, nej. Vi möter tvärtom starka egon som stoltserar över att säga sina personliga åsikter i politiska frågor – ibland något inlindande eller via en självvald intervjuperson som politiserar direkt.
Jag har funderat mycket över hur anställda journalister kan agera så självvådligt. Det är ju så förbaskat omoraliskt att säga en sak utan att påpeka att det är ens egna värderingar som yttrycks. Den enda förklaring som jag kan finna för denna egotrippade och systematiska amoralism är att personerna ifråga menar att de uttrycker sanningen. De inser inte att olika värderingar kan finnas med anspråk på exakt samma sanningshalt.
Liksom en kristen tror på Gud så tror journalisten på sina egna värderingar och menar att de är sanna. Att inte kunna hålla distans till sina egna personliga åsikter blir på så vis den svenska journalistens främsta dilemma. Närmast en yrkessjukdom vill jag påstå. Och det är ett mycket allvarligt fenomen. Varför? Jo,det svenska folket vilseleds konsekvent i politiska frågor och indoktrineras i vänsterns syn på världen. En världsbild som tillhör 1800-talets slut, utan att i grunden ha förändrats …
Torsten Sandström
